Den 18e maj för 26 år sedan gifte jag mig. Henric kom in i mitt liv när det var som värst.
Jag var 15 år och hemma hade jag ett helvete av övergrepp. Men Henric var som en skänk från ovan. En fantastiskt snäll, snygg, driftig och omtänksam person.
Han var killen som hade allt. När jag var med honom kändes det som att mitt helvete hemma inte existerade. Jag fick naturligtvis inte vara tillsammans med någon. Men vi var det i smyg, jag stal till mig några timmar av frihet då och då.

Så äntligen kom dagen “D” då hade jag varit fri min förövare i några år. Han satt inne och jag behövde inte oroa mig för att han skulle göra mig illa eller förstöra något.
Äntligen skulle jag få gifta mig. Jag var 20år. Förberedelserna hade varit fantastiska.
Jag njöt av all planering, klänningen, blommorna och bröllopsresan (som min chef bjöd på) till Maldiverna, vår drömresa.

Allt var planerat in i minsta detalj. Middagen för 90 personer som skulle intas på Sundbyholms slott och jag skulle få vara prinsessa för en dag.

Kyrkan var nästan fullsatt, många fler än vad vi förväntat oss. Ingångsmusiken börjar och jag skred fram till altaret där Henric stod. Glädje. Förväntan. Kören sjunger. Henric strålar. Lycka.
Vi ser på varandra och det pirrar i magen. Samtidigt drogs min blick till den stora och pampiga orgelns backspegel. Stelnar till. Musiken är hög. En isande kyla spred sig i kroppen. Tankarna snurrade. Där på första raden ser jag min förövare sitta. Objuden.

Vem har släppt in honom? Är han fri? Varför sa ingen något? Kroppen stelnar till, den är beredd på det värsta. Jag gör som jag alltid gjort fokuserar på något för att inte få ångest. Tittar på Henric. Han ler. Jag förstår att han inte uppfattat det jag såg eller kände. Det gör man inte om man inte varit utsatt. Vigseln fortsätter. Allt är vackert. Henric är tårögd av lycka. Jag som hade börjat öppna upp mig känner hur jag sluter mig igen.

Jag blev gift. Zetterberg byttes ut mot Morin. Allt fortsatte som planerat in i minsta detalj. Allt såg bra ut. Ingen märkte något eller de som märkte något gjorde inget åt det. Det var precis som det alltid varit. Ingen agerade. Han lyckades även förstöra den lyckligaste dagen i mitt liv, utan motstånd.

I dag 26 år senare kan JAG sätta gränser. Jag vågar stå upp i svåra situationer. Jag väljer att se det svåra och agera. Jag vet att sanningen är den som gör oss fria. “Hemligheter” håller oss bara bakbundna och oförmögna att leva livet till fullo.

Så snälla våga se, våga vara den som är besvärlig och lägger sig i ”andras angelägenheter/ hemligheter”

Idag är jag en fantastiskt tacksam och lycklig tre barns mamma.