Nu tar jag upp detta som blev en ögon öppnare och en väldig sorg för mig.
Men det har också gett mig en stor förståelse för dessa människor.

Min älskade Henric 28år gammal fick cancer 1995 när vi varit gifta i 5år. Ja vi fick reda på det på min 25års dag. Detta var en hemsk tid samtidigt som våra vänner och bekanta stöttade oss så mycket, de kom med blommor, de bakade, de kom och sa uppmuntrande ord de kunde komma och sitta i timmar och bara vara med oss. Ja vi hade säkert 100personer som besökte oss och uppmuntrade oss, tyvärr så dog Henric men jag vet att han kände sig älskad och han var inte rädd för döden jag var med till sista andetaget.

15 år senare gick jag själv i väggen för 2a gången och blev utmattnings deprimerad och fick hjärnstress.

Jag fick fantastisk psykolog och läkarhjälp.
Men vännerna/bekanta, blommorna, uppmuntran att någon kom och satt med mig då jag låg ensam i soffan i nästan 1år (då hade jag barnen varannan vecka) de såg jag inte mycket av. Så jag kände mig ganska oälskad och det var många gånger jag önskade att jag istället hade haft en annan sjukdom som cancer, hjärtfel mm (ja stundvis var det nattsvart)
För det var väldigt lite förståelse jag mötte och tyvärr vet jag att detta är så vanligt med dessa ”mindre godkända sjukdomar”
Istället fick jag ofta frågan
– Men nu mår du väl bättre i alla fall?
– Men äter du lyckopiller, ska du inte sluta snart?

Samma människor skulle aldrig säga så till en som led av cancer eller hjärtproblem eller satt i rullstol???

Tänk när Sofia eller Andre kommer till skolan och skulle säga ”min mamma eller pappa är psykiskt sjuk hemma” vilket svar och hjälp tror du de skulle få?

Till skillnad från om Ewa kommer och berättar att hennes mamma fått cancer?

Vem tror du väljer att inget berätta?

Så har jag och många andra känt och känner sig, både i och utanför kyrkan tänk på det.

Vad kan vi göra då? tänker du kanske.

Våga prata och fråga om dessa saker som är jobbiga. Stötta dem som mår psykiskt dåligt eller är utmattade. Baka en kaka eller köp lite blommor vet jag. Åk hem till dem, bara va och uppmuntra dem för de små framsteg de gör.

Jag mår idag väldigt bra och har några väldigt fina vänner runt mig,
så även om du varit med om detta så går det att bearbeta och må bra.

Och du som mår dåligt säg till om jag kan göra något?