Är det så, att när vi själva kan råka ut för saker som vi verkligen bryr oss?

Är vissa pandemier viktigare än andra? Eller blir de viktigare när de plötsligt inser att nu kan alla, jag eller någon i min närhet drabbas? Då drar dem i stora handbromsen och ett helt samhälle kan stängas ner.
Men hur ser de på andra ”pandemier” t ex sexuella övergrepp, svält och misshandel? Men såklart dessa drabbar ju inte alla och speciellt inte dem som sitter i beslutsfattande positioner? intressant tanke.

Tänk att vi faktiskt kan stänga ner hela världen om vi vill, det har just bevisats. I och med detta har å ena sidan klimatet blivit bättre, vi tvingas att tänka till och reflektera och en del får mycket tid med sina nära och kära men å andra sidan blir redan utsatta människor ännu mer utnyttjade och misshandlade, svälten ökar när jobben försvinner och ännu fler barn kommer att få lida när deras föräldrar blir frustrerade.

Tänk om vi kunde få hela världen att engagera sig lika mycket i fattigdom, övergrepp och misshandel. Eller i alla fall om vi i hela Sverige skulle engagera oss när de gäller våld mot barn. Så sent som igår fick jag ett svar av en skolsköterska att ”det är en för smal fråga för vår skola”! Jag har lärt mig att när vi får dessa svar så är det oftast för att ingen i den personens närhet har råkat ut för detta, så det blir ingen viktig fråga.
Det kommer troligtvis förbli så att de flesta står sig själv närmast. Så jag har lärt mig och bett om hjälp från ovan för är att kunna känna empati och en vilja att hjälpa andra, även om jag själv inte har gått igenom liknande.

Jag är övertygad om att vi är skapta för att hjälpa och tänka på andra och mindre på oss själva även om det är svårt. Vi gömmer oss ofta bakom att vi inte hinner, vill inte riskera vår hälsa, familj (eller bekvämlighet, fast det sägs inte högt). Jag har ofta tänkt på Moder Teresa som fick ett långt liv. Var hon rädd när hon träffade olika människor med svåra sjukdomar? Jag tror inte det. Jag tror att hon levde sitt kall och var övertygad om att hon samtidigt var i trygga händer.

Så jag försöker också att leva i tron om att jag är i trygga händer när jag lever ut det som är mitt kall.
Vad är din kallelse? Du kanske är vårdbiträde, läkare, barnskötare mm? Vila i att det är en del av ditt kall.
Jag tror att alla är födda med ett kall och att det är omständigheter som gjort att vissa inte tänker på det.