Åter på BLOGGEN och jobbet.

Men jag börjar i halvfart, efter flera veckors behövlig läkarordinerad ”ledighet” som jag verkligen skulle ta på allvar. Jag uppsökte läkaren efter att ha känt att vårens alla oförutsedda händelser hade gjort att det blivit för mycket, och jag är så glad att jag klarat av att inte jobba, inte haft telefonen eller sociala media igång.

Först var det konstigt. Sedan var det helt underbart att bara få befinna mig i stillhet, vila och njuta av stunden.

Jag tror att många av oss behöver en liten avvänjningsperiod ibland. Att sätta stopp och bara vara.

Nåväl, även om jag själv tycker att jag har kunnat hantera min stress under de senaste tre åren (eftersom jag till och med är utbildad och har många bra verktyg), så är det alltid lättare att säga till andra vad de borde göra, än att själv hålla sig till ”verktygen” till åtminstone 85 % (hundra vore nog helt omöjligt om man har någon form av ansvar).

Marginalerna är små om man har haft en, eller som jag, två utmattningar. Då är det egentligen tillräckligt att vara ensamstående 3-barnsmamma, och driva en organisation på heltid.

Som sagt, om jag bara har heltidsjobbet och barnen så fungerar det väldigt bra men i våras hände för många oförutsedda händelser som gällde min familj, så det blev för mycket. Tack och lov så är mina medarbetare införstådda med utmattningen och de hjälpte mig bokstavligen att ta ifrån mig alla måsten på jobbet och tvingade mig att vara ledig, vilket jag är så tacksam för. Stort tack till tjejerna på kontoret, I LOVE YOU.

Nå väl, jag har fått vila. Det har varit kravlösa dagar och jag har känt så mycket kärlek fast jag inte gjort något, och det har gett mig så mycket.

Detta trots att jag (eftersom min ordinarie läkare var på semester) träffade en ung nyutbildad läkare, styv i korken och som ville visa sin makt, vilket han gjorde genom att ifrågasätta mig. Så om jag inte var deprimerad innan jag kom till honom så lyckades han stjäla några dagar ifrån mig, då jag började känna mig deppig.

Sedan kom min riktiga läkare tillbaka och styrde upp det hela, men lärdomen är att vad otroligt mycket det betyder att få en uppmuntran istället för ifrågasättande. För det är ju inte klokt att vissa sjukdomar ska ifrågasättas och andra inte. Ingen ifrågasätter hjärtfel, cancer osv. Men det är detta vi alltid kommer att behöva kämpa för när det gäller vissa symptom.

Så under sommaren har justeringar gjorts och situationen för mig är lugnare i höst vilket ger mig en förhoppning om en bra höst på alla vis.

Vad jag ville säga med detta är; se över din egen situation. Boka av en dag/kväll för att se hur du kan få ihop din vardag, utan att det ska bli för mycket.
Jag tror på planering. Att boka in tider i almanackan för dem du älskar. Att bli ännu bättre på att be om hjälp. Att delegera ut uppgifter. Att inte tillåta prestationsångesten att få utrymme. Njut av dagen, för vi vet aldrig hur länge vi har den. Vi har kraft för den här dagen. Vi kan inte spara gårdagens kraft, eller spara den till imorgon.