Att bli avvisad, hur känns det?

Många av dem jag träffar som kommer från dysfunktionella uppväxter känner starka obehag eller är livrädda för att bli avvisade och det begränsar verkligen deras liv på många områden. Sen vet jag att även många som kommer från “bra” uppväxter också känner starka obehag över detta och lever begränsat i onödan.

Hur reagerar du när du blir avvisad?
• Blir du ledsen, arg och upprörd?
• Känner du dig inte respekterad?
• Känner du dig dum?
• Tycker du synd om dig själv?
• Om andra inte håller med dig känner du dig då avvisad?
• Om din respektive inte håller med dig i sak när ni är oense, känner du dig inte älskad då?

Kanske är du då en ”avvisningsbaserad person” ja det låter dumt på svenska men jag kan inget annat ord för rejected.

Under många år var jag själv en ”avvisningsbaserad person”. Jag kände alla dessa känslor då jag var så skadad av min uppväxt att jag nästan alltid antog att andra ville mig illa eller tyckte illa om mig. Jag var på min vakt, gjorde nästan allt för att bli omtyckt och tyckte till och med att det var jobbigt när någon blev arg på mig i kassakön. Jag blev utmattad på kuppen i alla mina försök att anpassa mig efter andra, speciellt när jag fick höra att jag var hård, inte känslosam och att jag inte betedde mig på ”rätt sätt”. Naturligtvis fick jag också höra bra saker men ni vet hur det är, att det är de negativa sakerna som översköljer de positiva.
Jag visste att min uppväxt gjort mig hård på utsidan för att helt enkelt överleva alla hugg och slag, men i mitt hjärta har jag alltid velat göra rätt och jag vet inte hur många gånger jag önskat att jag varit som andra ”tjej-tjejer” med en mild ljus röst och en mjukare framtoning.

Efter många år förstod jag att jag måste stanna upp och ta itu med allt obearbetat i mitt liv.
Och ja, det var jobbigt och det gjorde ont att bearbeta alla trauman. Många gånger ville jag bara ge upp, men jag förstod att eftersom övergreppen gjort ont i så många år så var det inte konstigt att det även skulle göra ont att må bra igen. I slutändan var det värt allt slit, för jag kunde äntligen börja älska mig själv och acceptera min personlighet som faktiskt var designad just för mig. Detta gör att jag idag kan ha det jobb jag har och som ännu ett kvitto på det hela har jag en underbar man som älskar mig exakt som jag är, vilket är så fantastiskt.

Idag har jag betydligt lättare att bli avvisad och det berör mig inte lika mycket längre vad personer tycker om mig. Jag är mer mån om att förvalta den gåva och den uppgift jag fått än att alla ska gilla mig.

Om du känner igen dig något i min historia så vill jag uppmuntra dig att söka hjälp så att ditt liv slipper begränsas, för du är så värdefull och älskad.