Att fira fars dag är inte lätt för alla

Fars dag har nyligen passerat. En fantastisk dag för de som har en bra pappa, och en dag som ”vi som inte har en bra pappa” helst inte vill tänka på.

Jag tror att alla tjejer/kvinnor vill ha en pappa som behandlar dem som en prinsessa, och som gör allt för att beskydda dem från faror.

Jag skulle helst vilja kunna säga att jag själv har en sådan fantastisk pappa. Istället har jag en “pappa” som tyvärr har förbrukat rätten att vara min pappa, och därmed inte heller kan vara en närvarande morfar till mina barn.

Wow. Det låter fruktansvärt hårt. Kan man verkligen säga och göra så kanske du tycker?

Jag trodde inte heller att det var ok. Under 20 års tid ville jag så gärna hoppas och tro att han skulle förändras, att han skulle inse vad han gjort och söka hjälp för detta (för det finns hjälp). Istället valde han förnekelsens väg. Valde att skylla på någon annan.

Jag ville så gärna vara den där “duktiga flickan”, som trots att jag har varit utsatt för sexuella övergrepp tänkte att jag “måste” umgås med honom, hur ont det än gjorde. Jag tänkte att det nog skulle bli bättre, men tyvärr så slutade det alltid i kaos.

Jag hade försökt med allt som stod i min makt.Jag hade förlåtit honom, jag hade hoppats, bett och trott på en förändring, men inget förändrades på 20 år. Själv mådde jag bara sämre och sämre, men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var så rädd att göra ”fel”.

Till sist kom en ”tanke” som förändrade mitt sätt att se på problemet.
”Lena, om din pappa aldrig förändras då? Om du aldrig kommer att kunna stå där på plattformen och säga att ett under har skett med min pappa, så nu har vi en bra relation. Ska det få hindra dig och dina barn från att ha ett bra liv?”

Någonting i mig gjorde att jag bestämde mig för att till slut strunta i vad ”alla” tycker och tänker, och jag gjorde det jag så gärna velat göra men inte vågat, jag sökte professionell hjälp.

Där fick jag hjälp med att förstå att jag inte behövde umgås med honom för att känna mig duktig. Jag lärde mig att acceptera detta, och det var en del av min resa till att få må bra. Jag fick kunskapen och styrkan att våga sätta en gräns till min pappa, att vi inte skulle ha någon kontakt mer. Det kändes som om flera kilo lättade i min ”ryggsäck”.

Men bara så du vet, så hade det varit roligare att få säga att ett mirakel skett med min pappa och att det blev ett ”lyckligt slut” istället för att behöva sätta en gräns.

Självklart ska vi tro på lyckliga slut, och att alla ska få en andra chans om de vill. För det finns hjälp för alla som vill ha hjälp.

Men med detta vill jag uppmuntra dig som inte har en ”ett lyckligt slut”.

Du kanske behöver hjälp med att se din situation från ett annat håll, så att du kan få ett bra liv men kanske på ett annat sätt än det du tänkte.

Jag är så tacksam att min bakgrund inte bestämmer min framtid längre, men den gjorde det så länge jag tillät den.

I dag mår jag och mina barn så bra. Och barnen kan däremot fira sin pappa med glädje.

Det går att vända på jobbiga situationer, om vi hjälps åt.