”Förlåtelse är en gåva till oss”, sa Desmond och Mpho Tutu.

Vilken bra formulering! Men en gåva är inte alltid så lätt att förvalta om man inte vet hur och vad som menas med ”förlåtelsegåva”.

Jag valde tidigt att förlåta min förövare för det han gjorde mot mig, men då var det ett beslut i från mig utifrån den kunskap jag hade då.
Förlåtelse var något av de första jag hörde om när jag med hjälp lyckats fly från mitt helvete.

Jag fick höra att ”bitterhet är som röta i benen”. Min kamp mot friheten hade varit lång och mitt mål var att bli som ”alla” andra och att få må bra. Så för mig var valet lätt att än en gång fatta ett beslut. Jag ville inte bli en sjuk eller en bitter kvinna, jag ville bli fri.

Därför bad jag Gud att hjälpa mig att förlåta min förövare för det han gjort. Jag ville verkligen kunna förlåta honom, för jag ville så gärna bli fri. Jag kände inget då, jag bara gjorde det.

Vid ett flertal tillfällen genom livet har jag varit tvungen att förlåta, om och om igen. Detta för att jag gång på gång blivit utnyttjad på grund av att jag inte visste att/hur jag skulle sätta gränser. I dessa fall gällde det inte övergrepp, utan bland annat ekonomiska situationer.

Varje gång valde jag att förlåta som jag lärt mig, men det knäppa var att utnyttjandet fortsatte på olika områden, och åren gick. Jag hamnade i den ena situationen efter den andra. Det var som att jag aldrig lärde mig. Jag visste inte vad gränssättning var på den tiden.

Till slut fick jag bra professionell hjälp. Där lärde jag mig att förstå och hantera de skador som min övergreppsbarndom hade orsakat. Det har möjliggjort att jag idag kan sätta gränser. Så idag kan jag välja att inte bli utnyttjad.

Idag ser jag fortfarande förlåtelse som det viktigaste verktyget tillsammans med gränssättning, så att du inte tillåter andra att fortsätta utnyttja dig.

Att förlåta är inte att tycka att brottet som begicks är ok.
Att förlåta är inte att glömma, men minnena kommer att göra mindre ont.
Att förlåta är något jag väljer att göra, även om det inte känns bra.

(Som i KBT, beslutet först, sedan kommer känslan.)

Förlåtelse och gränssättning är så läkande.

Om vi kunde lära oss förlåta mer, så skulle världen se annorlunda ut.