Tänk på att ditt barn kan ta skada av att du inte är ”känslomässigt” närvarande.
Därför är det viktigare än någonsin att vi vågar ta itu med våra verkliga grundproblem.
Det kan vara allt ifrån svåra traumatiska upplevelser till stora bekräftelsebehov. Små och stora problem som håller oss upptagna och uppfyllda alldeles för många timmar per dygn.
Jag har själv under många år haft så fullt upp med mina egna problem att jag inte orkade med att vara ”känslomässigt” närvarande när mina äldsta barn var små.
Jag fanns visserligen där för dem rent fysiskt och jag höll barnen och hemmet i väldigt bra ordning. Ja typ ”som en utställningslokal”, som min man brukade säga när jag var i färd med att städa lite väl mycket.
Jag klarade nämligen inte av oordning eller när barnen var gnälliga eller hade ramlat och slagit sig. Det var som att jag själv var som en överfull bägare. Jag kunde bara inte ta in deras problem. Min egen lösning blev att jag ville ”fixa” dem hela tiden genom att uppmana, förmana och säga ”upp och hoppa nu, det var inte så farligt så, så” när de t. ex ramlat och gjort sig lite illa.
Jag hade verkligen inte förmågan att bara ha dem i mitt knä och låta dem vara ledsna.
Nej tyvärr, allt skulle gå fort. För det fanns alltid något jag var tvungen att fixa, ja allt som ingen ”annan” gjorde, eftersom ingen ”annan” gjorde det som jag ville ha det gjort!?
Idag förstår jag att det var för att jag var som en vandrande tryckkokare. Där jag hade fullt sjå att tygla mina egna känslor, plus att jag fick ännu mera dåligt samvete när jag inte kunde behärska mina känslor. Eller att min frustration gick ut över min familj.
Det blev som ett ekorrhjul när jag försökte skärpa till mig. Jag försökte älska andra genom att hjälpa allt och alla rent praktiskt och med lite käcka positiva råd som jag lärt mig att memorera, men hjälpte dem på riktigt? Nej bara för stunden.
Jag skötte iallafall min kropp tyckte jag, rent träningsmässigt och med nyttig kost in i absurdum.
Men efter att jag blev utmattningsdeprimerad och fick hjärnstress för andra gången, sökte jag äntligen professionell hjälp. Faktum är att jag tvingade mig själv att våga ta hjälpen som jag gått och varit rädd för. ( I det sammanhang jag varit med i där hade jag lärt mig, att psykologer det klarar vi oss utan.)
Nu fick jag äntligen lära mig att det är ok att lyfta på locket till tryckkokaren. Det skulle inte explodera som jag hade trott. Tillsamman gick vi igenom det ”hemska” jag gått igenom. Äntligen fick jag en förklaring och förståelse för varför jag agerade som jag gjorde.
Sakta men säkert började jag känna känslor jag aldrig känt och jag började tycka om mig själv, även när jag inte presterade. Framför allt fick jag mer plats i den annars (i mitt tycke) överfulla bägaren för andras känslor och jag lärde mig hantera alla saker som ”händer”.
Min tacksamhet var stor när jag äntligen kände mig som den mamman jag ville vara. Tacksamhet när irritationen hade släppt och jag både orkade och ville känna barnens känslor.
Min bön om att jag skulle våga vara känslomässigt närvarande med barnen innan de blev tonåringar, gick i uppfyllelse.De var då 3,9 och 11 år.
I år blir de 16, 14 och 8år. Tacksamheten är så stor över att jag orkar vara känslomässigt närvarande, och att jag inte är rädd för deras problem eller känsloliv. Idag är jag en (inte överdrivet orolig) tonårsmorsa.
Om du känner igen dig, gör som jag och sök hjälp. Jag lovar att du inte kommer att ångra dig.
Jag finns här och vill uppmuntra dig som är mamma eller pappa.
Detta gäller naturligtvis även dig som inte har barn, men som kan känna igen dig i en relation.
Allt gott