Den 18e maj för 24 år sedan gifte jag mig med min ungdomskärlek. Henric kom in i mitt liv när det var som jobbigast. Jag var 16år och hemma hade jag ett helvete av övergrepp. Men Henric var som en skänk från ovan en fantastiskt snäll, snygg, driftig och omtänksam person. Han var killen som hade allt. När jag var med honom kändes det som att mitt helvete inte existerade. Vi fick naturligtvis inte vara tillsammans för min pappa, men vi var det i smyg. Och jag stal till mig några timmar av frihet då och då.

Så äntligen kom dagen “D” då hade jag varit fri min förövare i några år. Han satt inne och jag behövde inte oroa mig för att han skulle göra mig illa eller förstöra något. Jag skulle äntligen få gifta mig med Henric Morin. Jag var 20år. Förberedelserna hade varit fantastiska, jag njöt av all planering. Klänningen. Blommorna. Bröllps resan (som vi blev bjudna på) till Maldiverna, vår drömresa.
Allt var planerat in i minsta detalj. Alla mina vänner var där. Middagen för 90 personer skulle vara på Sundbyholms slott, jag skulle få vara prinsessa för en dag.

Kyrkan var fullsatt det var ca 400 personer, många mer än vad vi förväntat oss. Lyckan var stor. Ingångsmusiken börjar. Jag gick fram till altaret där Henric stod. Glädje. Förväntan. Kören sjunger. Henric strålar. Lycka. Vi ser mot varandra och det pirrar i magen. Min blick drogs till den stora och pampiga orgelns backspegel. Stelnar till. Musiken är hög. En isande kyla spred sig i kroppen. tankarna snurrade. Där på första raden ser jag min förövare sitta. Objuden. Inte välkommen av mig. Vem har släppt in honom?. Är han fri? Varför sa ingen något? Kroppen stelnar till den är beredd på det värsta. Jag gör som jag alltid gjort fokuserar på något för att inte få ångest. Tittar på Henric. Han ler. Jag förstår att han inte förstår. Det gör man inte om man inte varit utsatt. Vigseln fortsätter. Allt är vackert. Henric är tårögd av lycka. Jag som hade börjat öppna upp mig känner hur jag sluter mig igen.

Jag blev gift. Zetterberg byttes ut mot Morin. Allt fortsatte som planerat in i minsta detalj. Allt såg bra ut. Ingen märkte något, det var prisis som det alltid varit ingen agerade. Han lyckades även förstöra den lyckligaste dagen i mitt liv, utan motstånd……

….Idag 24år senare kan jag sätta gränser. Jag vågar stå upp i svåra situationer. Jag väljer att se det svåra, för jag vet att sanningen är den som gör oss fria. “Hemligheter” håller oss bara bakbundna och oförmögna att göra något.