”Den som vågar ta hjälp gillar man”
Citat: Arga snickaren.

Detta är så rätt. Jag växte upp med att förakta svaghet, men idag är det tvärt om, jag har själv fått hjälp och de finaste egenskaper jag vet hos en partner är ödmjukhet, empati och ansvar.

Så här dan efter alla hjärtans dag; vad vill du ska fungera i din relation?

Några saker jag själv skulle ha velat förstå vikten av innan jag gick in i en relation är:

Att samtal, samarbete och samliv ska fungera från början istället för att – som jag tänkte – tro att det kan fixas framöver. Det går inte att förändra en annan människa. Det är bara jag som kan ändra mig själv.

Att förstå att vi har olika kärleksspråk. Ta gärna reda på vad ditt och din partners språk är då det är väldigt lätt att tro att den andra längtar efter samma (det trodde jag i många år). För mig är detta viktigt:

1. Tjänster
2. Tid tillsammans
3. Gåvor
4. Fysisk beröring
5. Ord som bekräftar

(Att gå någon form av kurs vore ju toppen med tanke på att vi tar körkort och behöver licens för en massa andra saker och familj är ju hyfsat viktigt)

Tyvärr lärde jag mig dessa saker när det redan var försent.
Jag har lärt mig mycket den ”hårda vägen” eftersom jag gick in i en relation utan att varken jag eller den andre var hel. Och ja, jag gick in i relationen frivilligt, men eftersom jag inte var hel så visste jag inte att jag hade rätt att ta ansvar, tänka, känna och lita på mina egna beslut.

Så här efteråt när jag är hel så kan jag se att relationen inte var bra för någon av oss.
Vi skulle aldrig fortsatt, utan jag skulle ha vågat inse fakta och avslutat det hela. Tyvärr levde jag kvar i ett tankemönster som jag växt upp i ”har man gett sig in i något så får man hålla ut” och då är det inte så lätt att fatta rätt beslut. Detta skrev jag även om i förra bloggen (Kan alla sätta rätt gränser, vet de ens att de får?)

Det som min mamma och syster såg var inget jag brydde mig om för jag såg istället upp till sådana personer som jag tyckte var ”starkare” och hade ”mer tro” från ett annat sammanhang. Detta på grund av att jag alltid hade blivit ledd av någon stark personlighet och det var det mönstret jag kände mig trygg i. Så här efteråt önskar jag att jag hade vågat lyssna på mamma, men jag hade ju inte fått bo med henne sedan jag var 10 år, så det var inte hon som gett mig de felaktiga tankemönster jag hade.

Hur som helst så är jag så tacksam idag till att med Gud/hoppet så samverkar allt till det bästa. Det finns en andra chans för oss alla. Bara vi inte ger upp helt.

Ni som känner igen er lite eller mycket i detta vill jag uppmuntra att det går att söka hjälp och få må bra, så att vi kan ta emot och våga tro på kärleken igen.

Idag vet jag att kärleken finns, då jag mött den.

Kärlek från mig