Jag fick många svar och inlägg angående förra bloggen om relationer.

Jag vet hur jobbigt det kan vara när man ”provat allt”, och det man trott på, kämpat för och hoppats på, ändå går i kras. Det är jobbigt och tron på relationer får sig en rejäl törn.

Ett bra inlägg kom från Maria:
”Tack för ditt blogginlägg! Mycket bra tankar kring familjesamtal. Det blir även ett sätt att nå de som är i en destruktiv relation och är normaliserade vid sånt som är onormalt.”

Så bra sagt.

Ja, det är därför det är väldigt lätt att tro att något destruktivt är normalt, det kallas normalisering.
När jag växte upp i en dysfunktionell familj så trodde jag att det sättet var normalt, tills att någon förklarade för mig att det inte var det.

Ofta tar vi tyvärr med oss dessa felaktiga sätt som vi växt upp med, in i vår relation. Detta normaliseringstänk gör att vi tror att det vi gör och hur vi agerar är det som är rätt.

Om vi sen separerar och inte får hjälp med vårt felaktiga sätt så fortsätter vi agera så mot varandra om vi har gemensamma barn. Vi kan fortfarande kontrollera eller inte ta ansvar, eller vad det nu är som är problemet.

Därför behöver vi (opartisk) hjälp med att ta reda på om vi verkligen tänker och agerar rätt och gör det som är rätt och viktigt i detta fall för barnen.

Naturligtvis måste båda parter vilja förändras och söka hjälp. Om det inte är fallet så behöver vi ändå hitta ett sunt förhållningssätt till den som inte vill förändras, och inte låta den påverka för mycket. Jag vet att det inte är så lätt.

Detta med normalisering kan vara bra och tänka på när man ska ingå någon form av relation. Det är bra att prata om det och få en bättre förståelse för varandras sätt att agera, så slipper det komma som en överraskning.