Jag blir tårögd när jag tänker på en hjälte i min vardag. Hon är en ensamstående mamma till tre barn och hon är en riktig överlevare. Hennes pappa orsakade henne svåra skador när hon var yngre, och det har påverkat henne både fysiskt och psykiskt i alla år, och dessutom har hennes familj vänt henne ryggen. Jag brukar säga att det finns ”olika grader i helvetet” om vad en del behöver vara med om i sitt liv. Denna fantastiska kvinna har varit med om det värsta, men aldrig klagat under det år jag har känt henne.

För en liten tid sedan höll jag på att mista henne. Hon var tvungen att genomgå en svår transplantation för några veckor sedan, vilket hon tvingats göra många gånger genom livet. Läkarna meddelade att hon kanske inte skulle klara att vara nedsövd så länge som det behövdes för att kunna genomföra operationen, eftersom hon har haft hjärtstopp förut under nedsövning. Läkarna förberedde oss därför på att det kanske inte skulle gå vägen denna gång. Hon skrev fantastiska brev till sina barn och även till mig.

Dessa dygn kastades vi mellan hopp och förtvivlan, komplikationer och hjärtstartande. Läkarna och sköterskorna var fantastiska. De hörde av sig till mig och berättade läget även om jag inte är en anhörig. En natt fick jag ytterligare ett sms: ”hej det är sköterskan som skriver, vi har nu varit tvungen att lägga X i respirator och vi väcker henne imorgon Kl. 06.00”.

Kl. 08.00 Sms:ar X att jag kan ringa. Jag är återigen överlycklig att hon överlevt. När hon svarar frågar jag hur hon mår, och svaret är: ”jo men det är ganska bra nu”. Vem säger så efter att ha blivit hjärtstartad fem gånger och legat i respirator?

När hon äntligen blev utskriven grät jag av lycka över den tacksamhet jag fick höra från hennes mun. Oddsen är fortfarande emot henne men ”Bucket-listan” är skriven och den ska bockas av. She is a hero.

Tänk på detta under julstressen. Stanna upp och våga njut och var tacksam för det vi har. Strävan efter allt onödigt materiellt blir väldigt oväsentligt.