En kvittens på att vara en bra förälder.

När man som jag vuxit upp i en dysfunktionell familj och haft problem som påverkat mig under mitt vuxna liv. Eftersom jag inte fick hjälp att förstå hur mycket övergreppen, påverkade mitt sätt även mot mina barn.

Så även om jag alltid varit fysiskt närvarande med mina äldsta killar när de var små. (Jag skulle ju vara duktig flicka och inte ha dem på dagis) jag skötte hem hushåll jobb vänner aktiviteter klanderfritt vårt hem var som en ”utställningslokal”. Men känslomässigt var jag inte helt närvarande vilket gjorde att jag inte upplevde den där fantastiska känslan som jag har till mina barn idag. Det var mycket tjafs och bråk mellan oss vuxna i vår vardag och tyvärr hörde barnen detta vilket gjorde att jag alltid gick runt med dåligt samvete och jag var orolig att de skulle ta skada.

Detta blir lätt en ond cirkel om vi som föräldrar inte har det bra. Ofta för att vi inte älskar oss själva och inte tagit hjälp med våra tillkortakommanden. Vi hade båda vårt bagage, som gjorde vår resa som familj, väldigt jobbig.

Hur som helst när jag äntligen fick riktig hjälpa att börja älska mig själv och få full tillgång till mina känslor, så kom också plötsligt en enorm kärlek till mina barn på ett nytt sätt. Bägaren som konstant hade varit full av problem, var nu nästan halvtom så plötsligt var jag inte irritabel längre utan vågad vara närvarande och kvar även i jobbiga känslor.
Min yngsta dotter var då 3 år och killar var 8 och 10år. Jag kom ihåg hur jag tänkte:
Tänk om jag förstört deras liv, tänk om de fått men av allt bråk och tjafsande. Jag vet att psykologen hjälpte mig med detta och försäkrade mig om att de inte hade tagit skada och att de skulle klara av även att vi skilts oss.

Jag vet hur tacksam jag var att jag fick bli känslomässigt hel innan mina barn blev tonåringar och dessa tonårsproblem som skulle komma (vilket jag inte märkt av än, så de måste inte komma) och vet du, det är aldrig försent att få må bra. Även om barnen är vuxna.
Men även om vi haft det lugnt och bra nu i flera år så har tanken slagit mig att:
Tänk om mina söner ändå tagit skada? Därför var det så fantastiskt för mig när jag ser min son kryssar i försvarsmaktens blankett, eftersom han vill göra värnplikt, (vilket jag uppskattar) och en av frågorna är ”har du varit med om något jobbigt eller traumatiskt i ditt liv?” och av de fyra olika svarsalternativen fyller han i: NEJ,
Då kände jag en våg av glädje och förstod att han verkligen tycker att han haft och har det bra.

Tacksam