Jag blev intervjuad av tidningen MåBra för några år sedan. Artikeln handlade om gränssättning. Ett ämne som verkligen har betytt mycket för mig och andra i min omgivning.

Det som inte kom fram i intervjun var orsaken till mina gränssättningsproblem. Det hela grundar sig i min uppväxt, där min pappa överskred alla gränser i mitt liv när han förgrep sig på mig. Detta gjorde att jag inte trodde att jag hade någon rätt att sätta en gräns. Jag visste helt enkelt inte vad det var.

Gränssättning är väldigt svårt att förstå om man har vuxit upp med övergrepp eller i en dysfunktionell familj.

Om jag som liten hade fått lära mig det jag vet om gränssättning idag, så vet jag att jag skulle ha fattat andra beslut än de jag gjorde. Jag vet till exempel att det var en av orsakerna till att jag själv gav mig in i olika situationer/relationer som slutade i förtvivlan och sorg.

Jag hann bli 38 år innan jag fick professionell hjälp med detta, och jag lovar att det var en sådan befrielse att få lära mig att förstå och att sätta gränser. Mot mig själv och mot andra. Jag hörde ofta att man har ett ”eget val”. Jag har ofta tänkt på det. Är det verkligen så? Har alla ett val om de inte fått hjälp med att veta vad det betyder?

Det som verkar naturligt för en person som växt upp i en ok/bra familj med någorlunda känsla av kärlek, är inte alls naturligt för de som växer upp i en gravt dysfunktionell familj.
Jag behövde lära mig att förstå att vad jag själv tycker spelar roll. Förut valde jag alltid det jag trodde att andra tyckte hellre än att våga känna efter själv, eftersom mitt känsloliv var skadat.

Jag minns hur svårt det var för mig att våga sätta en gräns även med små saker.
Bara det att säga nej till att låna ut pengar osv. var jättesvårt. Jag kunde inte bara säga ”nej det går inte” eller ”jag vill inte” när någon frågade om något. Jag behövde alltid ge en förklaring till varför jag inte kunde. Idag kan jag säga NEJ och det räcker.

Att vid 38 års ålder känna sig som en 3-åring när jag började träna på att sätta riktiga gränser var inte roligt, men idag kan jag skratta åt det.

Tack och lov att jag lärde mig gränssättning till slut så att mina barn vet att de kan sätta en gräns och att deras åsikt betyder något. Kom ihåg att det går att bryta dåliga mönster.

Om jag kunde lära mig att sätta gränser, då kan du.