Jag blev intervjuad av tidningen MåBra som kommer ut denna månad. Om gränssättning ett ämne som verkligen har betytt mycket för mig och andra i min omgivning.

Det som inte kom fram i intervjun var orsaken till mina gränssättningsproblem. Då de hela grundar sig i min uppväxt, där min pappa överskred alla gränser i mitt liv och det gjorde att jag inte trodde att jag hade någon rätt att sätta en gräns. Jag visste helt enkelt inte vad det var.

Gränssättning är väldigt svårt om man har vuxit upp i en dysfunktionell familj där gränser överskrids och missbrukas hela tiden. Om man som barn försöker sätta upp en gräns, men att den då bara utnyttjas och raseras. Vad lär sig dessa barn då?
Jo att de inte kan sätta upp en gräns och att inget som de tycker, spelar någon roll.

Om jag själv hade fått lärt mig det jag vet idag om gränssättning när jag var liten. Så vet jag att jag skulle ha fattat andra beslut än de jag gjorde. Jag vet tillexempel att det var en av orsakerna till att jag själv gav mig in i en relation, som slutade i separation, förtvivlan och sorg över att det inte fungerade.

Jag vet att jag tillexempel ”smågnällde” som en liten hund över saker i relationen, istället för att våga ge ”ett skall” som en stor hund över saker som borde ha gränsats.

Jag hann bli 38 år innan jag fick professionell hjälp med detta, och jag lovar att det var en sådan befrielse att få lära mig att sätta gränser. Mot mig själv och mot andra.

Det som verkar naturligt för en person som växt upp i en funktionell familj med någorlunda känsla av kärlek, är inte alls naturligt för alla.
Tänk gärna på det innan ni bedömer andras val. Tänk istället att de kanske behöver hjälp med att sätta gränser. Så att de kan göra bra val.

Jag minns hur svårt det var för mig att våga sätta en gräns, även med små saker.
Bara det att säga nej till att låna ut pengar var jättesvårt. Jag kunde inte bara säga ”nej det går inte” eller ”jag vill inte” när någon frågade om något. Jag behövde alltid ge en förklaring till varför jag inte kunde. Idag kan jag säga NEJ och det räcker.

Att vid 38 års ålder känna sig som en 3-åring när jag började träna på att sätta riktiga gränser var inte roligt, men idag kan jag skratta åt det. Jag kommer ihåg att jag även kände mig gammal och jag var rädd att mina barn skulle ha tagit skada av det.

Tack och lov, det är aldrig försent. Idag är jag 45 år och njuter av min ålder, och mina barn vet att de kan sätta en gräns och att deras åsikt betyder något.

Så om jag kunde lära mig att sätta gränser, så kan du.