Jag blev intervjuad av tidningen MåBra för ett år sedan. Artikeln handlade om gränssättning. Ett ämne som verkligen har betytt mycket för mig och andra i min omgivning.

Det som inte kom fram i intervjun var orsaken till mina gränssättningsproblem. Det hela grundar sig i min uppväxt, där min pappa överskred alla gränser i mitt liv vilket gjorde att jag inte trodde att jag hade någon rätt att sätta en gräns. Jag visste helt enkelt inte vad det var.

Gränssättning är väldigt svårt att förstå om man har vuxit upp i en dysfunktionell familj, där gränser överskrids och missbrukas hela tiden. Om man som barn försöker sätta upp en gräns, men den bara utnyttjas och raseras, vad lär sig dessa barn då?
Jo att de inte kan sätta upp en gräns, och att inget som de tycker spelar någon roll.

Om jag som liten hade fått lära mig det jag vet om gränssättning idag, så vet jag att jag skulle ha fattat andra beslut än de jag gjorde. Jag vet till exempel att det var en av orsakerna till att jag själv gav mig in i olika situationer/relationer som slutade i förtvivlan och sorg.

Jag hann bli 38 år innan jag fick professionell hjälp med detta, och jag lovar att det var en sådan befrielse att få lära mig att förstå och att sätta gränser. Mot mig själv och mot andra. Jag hörde ofta att man har ett ”eget val”. Jag har ofta tänkt på det. Är det verkligen så? Har alla ett val om de inte fått hjälp med att veta vad det betyder?

Det som verkar naturligt för en person som växt upp i en ok/bra familj med någorlunda känsla av kärlek, är inte alls naturligt för de som växer upp i en gravt dysfunktionell familj. Tänk gärna på det innan ni bedömer andras val. Tänk istället att de kanske behöver hjälp med att sätta gränser, så att de kan göra bra val. Att de behöver förstå att vad de tycker spelar roll, och att de inte fattar beslut utifrån vad de tror att andra tycker att de borde välja. Jag valde alltid det jag trodde att andra tyckte, hellre än att våga känna efter själv, eftersom mitt känsloliv var skadat.

Jag minns hur svårt det var för mig att våga sätta en gräns även med små saker.
Bara det att säga nej till att låna ut pengar osv. var jättesvårt. Jag kunde inte bara säga ”nej det går inte” eller ”jag vill inte” när någon frågade om något. Jag behövde alltid ge en förklaring till varför jag inte kunde. Idag kan jag säga NEJ och det räcker.

Att vid 38 års ålder känna sig som en 3-åring när jag började träna på att sätta riktiga gränser var inte roligt, men idag kan jag skratta åt det. Jag kommer ihåg att jag även kände mig gammal och jag var rädd att mina barn skulle ha tagit skada av att jag betedde
mig annorlunda, men det blev så bra.

Tack och lov att det aldrig är försent. Idag är jag 46 år och njuter av min ålder, och mina barn vet att de kan sätta en gräns och att deras åsikt betyder något. Det går att bryta dåliga mönster.

Om jag kunde lära mig att sätta gränser, då kan du.