Anna Carsall journalist på tidningen MåBra har gjort en artikel om mig. Den kommer ut idag torsdag 19 januari. Hon har även gjort en artikel förra året om stress, då hon hittade min blogg.
Efter den artikeln ville hon göra en längre artikel om mitt liv och arbete. Hon är en ödmjuk och fin journalist som värnar om frågan. Jag vet att jag får möjlighet att hjälpa fler som kommer att höra av sig. Jag är så tacksam att jag får jobba med det jag gör. Du som inte köper tidningen får artikeln här. Allt gott till dig

Lena Morin driver organisationen nxtME, som hjälper unga som utsatts för incest. Hon är regelbundet ute på skolor och informerar.
– Statistiskt sett är minst en elev i varje klass utsatt för sexuella övergrepp av någon närstående. Samtidigt är incest något vi inte pratar om.
Lena önskar att någon hade kommit till hennes skola, under högstadiet, och pratat om de här viktiga frågorna.
– Då hade jag kanske vågat berätta, och fått hjälp tidigare att komma ifrån pappa.

Hon var som i två olika världar under sin uppväxt. Hemma stängde hon av sig känslomässigt – för att orka överleva.
– Jag visste inte ens att jag var rädd, eller att jag alltid hade ont i magen – eftersom det var det enda jag kände till. Mitt enda fokus var att försöka känna av vilket humör pappa var på. Så att man inte skulle få en utskällning eller ett slag.
I den andra världen, i skolan, var Lena kaxig, och hängde mest med killarna.
– Pappa hade lärt mig att förakta allt vad svaghet heter. Jag tyckte att tjejerna grät för allt och ingenting. Den hårdare jargongen bland killarna passade mig bättre.
Lena älskade skolan.
– Där hade jag full koll. Hemma kontrollerades jag av pappa.
När hon var tio bestämde sig hennes mamma för att flytta.
– Pappa misshandlade henne, så hon såg ingen annan utväg. Plötsligt en kväll stod hon i hallen och skulle gå. Hon tittade på mig och frågade ”Vill du följa med mig?”. Pappa var med också. ”Ska du följa med den horan?” sa han och spände blicken i mig. Jag vågade inget annat än att stanna kvar.
I dag vet Lena att är man tillräckligt nedbruten i självkänslan behövs inga lås. Man flyr ändå inte.
När hon var tolv flyttade hennes båda äldre syskon hemifrån. Ett halvår senare började hennes pappa förgripa sig på henne.
– Första gången låg jag och solade i solariet. Han kom in och lade handen över mitt bröst. Jag flög upp och slog i huvudet i solarietaket. Då hånskrattade han och sa: ”Det var väl inte så farligt… ”

Hur reagerade du?
– Jag var redan så avstängd och kuvad, så jag tror inte att jag reagerade känslomässigt. Men jag minns tydligt vartenda övergrepp. Min enda känsla från min uppväxt är rädsla. Och att inte ha rätt till någonting, inte ens min kropp.
Övergreppen blev snart grövre.
– Jag fokuserade på en spricka i taket tills det var över. Sedan gick jag ut på toa och spydde. Ibland grät jag mig till sömns. Det var inte mer med det. Man blir så skadad… Jag kände mig äcklig hela tiden.

Förstod du att det var fel, det han gjorde mot dig?
– Ja, någonstans visste jag det. Men inte att jag hade rätt att få hjälp. Och mamma vågade jag inte ha kontakt med.
Berättade du för någon om övergreppen?
– Det var underförstått att ”det här är inget som ska finnas, och därför ska du inte prata om det”.
När Lena var 15 blev hon ihop med sin blivande man.
– Vi smög, för jag fick inte ha en kille för pappa. Vi hade inte sex, och dessutom var vi jämnåriga – så jag kopplade inte ihop det med pappas äckel.
Lenas syster var orolig och pratade med en väninna – som hade en del kunskap om övergrepp. Vid det här laget var Lena 17, och hade börjat jobba som frisör.
– En kväll ringde syrran och sa: Min väninna kommer och hämtar dig imorgon klockan fyra, hon väntar utanför ditt jobb. Följ med henne. Säg inget till pappa. Jag reagerade knappt. Vågade inte tro på någonting längre.
Nästa dag, på slaget klockan fyra, stod en bil utanför hårsalongen, och väntade.
– I dag fattar jag inte att jag vågade kliva in. Men det gjorde jag. Först åkte vi hem till pappa och hämtade mina kläder. Jag skrev en lapp: ”Du behöver inte leta efter mig”. Jag sa inte ett ord, när vi åkte hem till henne. Hon pratade desto mer, var så varm och öppen. På något sätt kändes det som om hon brydde sig om mig. Den känslan hade jag aldrig upplevt förut.
Lena flyttade in hos sin systers väninna under en period. Och det var då, när hon var i trygghet, som hon kunde släppa fram rädslan.
– Jag fick svårt att sova, var livrädd att pappa skulle dyka upp. Samtidigt började jag förstå att han inte var världens mitt.
Lenas mamma blev den som stöttade henne i att polisanmäla övergreppen. Det gick till domstol, och pappan dömdes till tre års fängelse.
– I dag kan jag tycka att det är ett väldigt lågt straff för all skada han gjort. Men då var jag lättad över att jag hade blivit trodd. Det fanns ju inga bevis.

Vad hände efter rättegången?
– Det var som om allt skulle vara bra nu. Han hade blivit fälld, och jag skulle gå vidare med mitt liv. Som om inget hänt.
Vid det här laget bodde Lena i Stockholm. Hon återupptog kontakten med sin ungdomsförälskelse. Känslorna fanns kvar. Och när hon var 20 gifte de sig.
– Livet snurrade på, och jag tänkte inte så mycket. Var glad och energisk utåt, samtidigt fick jag höra ibland att jag var hård och känslokall. Själv förstod jag inte alls vad de menade.
Fem år senare insjuknade Lenas man i en aggressiv bukspottkörtelcancer.
– Min strategi var att tänka att han skulle överleva. Men det gjorde han tyvärr inte… Vi som skulle leva ihop och finnas där för varandra. Jag var så arg minns jag, över att han hade lämnat mig.
Lena stängde av sorgen, det var så hon var van att göra – för att överleva.
– Jag var inriktad på att fixa det här, att hålla ihop och köra på. Så jag planerade, jobbade och fanns där för alla andra. Alla tyckte att jag var så stark. Och det tyckte jag själv också.
Samtidigt ville Lenas syskon att hon skulle följa med och hälsa på pappan på hans födelsedag, eftersom ”han blir så arg annars”.
– De satte pappas behov före mina, och tjatade och tjatade. Det visar hur skadade vi var av vår uppväxt. Till slut följde jag med, för deras skull. Det var hemskt, förstås. Jag höll mig i bakgrunden och försökte att inte titta på honom. Mådde fysiskt illa.
Vem var du inför dig själv?
– Jag vet inte. Jag hade bara skyldigheter.
Samtidigt hade hon en bild av att hon bearbetat sin barndom.
– Jag reste runt och hade föreläsningar på temat: Sju nycklar till att bli lycklig. Använde mig själv som ett exempel på hur man kan bli fri från sin barndom.
Tiden gick och Lena började få allt svårare att hålla ihop sig själv.
– Jag var sönderstressad. Det ryckte i benen och jag hade bölder i ansiktet, men vägrade inse att jag hade pressat mig för hårt. Jag föraktade ju svaghet, även om jag inte var medveten om det själv. Jag sjukskrev mig en vecka, sedan packade jag ihop mig själv och gick till jobbet.
Hon träffade snart en ny man. De gifte sig och fick med tiden tre barn.
– I dag inser jag hur avstängd jag var. Jag fick ofta höra att jag var duktig, som orkade ta hand om barnen, baka, städa, jobba, äta nyttigt, springa Maraton och se snygg ut.
Relationen fungerade inte. Lena upplevde att hon gjorde allt hemma. Samtidigt som hon inte mäktade med att sätta gränser.
– Jag var så trött. Det kanske beror på järnbrist? Tänkte jag – och bokade in ett besök på vårdcentralen.
När Lena hade pratat med läkaren en stund sa läkaren: “Du är utmattningsdeprimerad. Jag kommer sjukskriva dig och remittera dig till en psykolog”.
– Det har jag inte tid med! Svarade jag först. Men jag bestämde mig för att ge det en chans i alla fall.
I terapin kunde Lena för första gången berätta om sin barndom.
– Vi träffades två gånger i veckan, därför funkade det. Men jag var väldigt rädd för att prata om min uppväxt, trodde inte att han skulle orka höra det. ”När traumat kommer så tar vi det då. Det är okej att ha problem, vet du” sa han. Och jag bara hoppade till: ”Va? Är det okej?” Så hade jag aldrig tänkt.
Terapin hjälpte Lena att ta in vidden av vad hennes pappa utsatt henne för. Och att hon hade rätt att reagera, att känna ilska och sorg.
– För första gången kände jag på djupet hur enormt utsatt och ensam jag varit.
I 1,5 år gick Lena hos psykologen. Under den tiden skilde hon sig också. Sedan brakade hon ihop fysiskt.
– När jag började slappna av var det som om kroppen gav upp. Jag följde barnen till skolan, sedan bara låg jag, orkade inte ens sätta på tvättmaskinen. Men skillnaden nu var att jag inte var rädd.
Lena upplevde en helt annan närvaro i tillvaron nu.
– Jag kunde känna glädje och kärlek när jag såg på mina barn! Hade aldrig upplevt sådana känslor förut.
Under tiden hon låg där i soffan föddes idén att hjälpa andra drabbade. 2012 startade hon organisationen nxtME.
– Om jag kan hjälpa en enda tjej eller kille så är det värt allt.

Hur ser du på din pappa idag?
– För fyra år sedan sa jag åt honom att jag aldrig mer vill se honom. Jag satte en slutgiltig gräns runt mig själv. I dag ser jag på honom som en förstörare, som jag har blivit fri ifrån. Minnena har jag kvar, men de är dåtid.
Har du hatat honom?
– Jag har varit fruktansvärt arg, men mest ledsen. Samtidigt bestämde jag mig tidigt för att inte bli bitter, det skulle bara förstöra för mig själv. Han är inte värd det.