Jag har fått mycket respons på bloggen

”Att ha en anhörig som mår psykiskt dåligt och inte vill leva”
Det är många som önskar att de hade orkat sätta ord på sina egna svåra upplevelser när deras mamma varit psykiskt ostabil. De har inte vågat berätta om sin ångest när deras mamma legat och sovit och inte orkat så mycket. De blev tidigt tvingade att känna oro för hur det skulle gå för deras mamma. När de förstod att inte så många andra vuxna kom och hälsade på förstod de att detta var ”skamligt”, samtidigt som mamman också brottades med att det ju är något ”skamligt” att vara psykiskt svag.

Det finns ofta en orsak varför människor mår dåligt. Det kan t ex vara deras omgivning och uppväxt. Sen kanske bitterhet får slå rot, vilket orsakar psykisk/fysisk ohälsa. Hade dessa fått hjälp att bli lyssnade på och förstådda så kanske det hade gått bättre.

Många av oss önskar att det vore som med cancer. Jag nämner cancer för att min man dog i det, och jag kan se en stor skillnad. Han fick så mycket stöttning, blommor, påhälsningar och presenter. Många erbjöd sin hjälp och gav av sin tid.

Tänk efter själv; hur ofta åker vi hem till en psykiskt svag eller utmattad person och ger lite tid och blommor?

Jag vet att en fysiskt sjuk person oftast är mer positiv och trevligare att umgås med, men ofta känner sig den personen älskad, för att den haft eller har ett bra socialt liv och familj.

Låt oss istället välja att inte vara rädda för psykisk ohälsa. Kanske vi ska utmana oss själva att hälsa på någon som är i den sitsen så här i påsktider. Påsken är ju en tid då vi firar att Någon gav sitt liv för oss. Kanske kan vi ge ett par timmar av vår tid.

Om du inte känner någon så har jag flera som du gärna får hälsa på.

Jag vet att det går att må bra, med rätt hjälp och lite uppmuntran.