Jag gillade Lucia som liten. Det var något fantastiskt med levande ljus och de fina sångerna som handlar om någon som skulle komma och rädda oss. (Idag undrar jag verkligen hur många som ens bryr sig om budskapet om Julen och vad det egentligen betyder.
I årets adventskalender finns det inte ett spår av hopp om att en räddare skulle födas)
Ett budskap som betydde mycket för mig i min svåra barndom.

Oavsett hur hemsk min barndom var så kunde jag bitvis stänga av det hemska. Det är en överlevnadsstrategi som är nedlagt i oss för att vi ska orka överleva svåra saker.
Jag kunde till och med känna glädje när vi i skolan hade luciauppvisning, och jag kände en förväntan på juldagen då vår räddare skulle födas. Varje år hoppades jag att min räddning skulle komma.

Jag hade en förmåga att drömma mig in i ”min värld” där allt var ”bra” även om det var bråk hemma. Jag hade min älskade häst som förstod och tröstade. Varje Lucia var jag och hästen med i ett ridande luciatåg. Alla vi tärnor hade gamla vita härliga vinterpälsar på oss när vi skrittade genom snölandskapet till äldreboendet i byn, Där vi spred lite kärlek genom att sjunga och delade ut pepparkakor till de äldre som bodde där. Men jag fick aldrig vara lucia.

Långt senare när jag faktiskt fick hjälp ( av räddaren) att fly till Stockholm, så såg jag en skylt i tunnelbanan där det stod “Stockholms lucia vinner en bil och en resa till NY ”. Wow tänkte jag och anmälde mig själv 23 år gammal, För det var ju ingen annan i min omgivning som skulle komma på idén.

I sista intervjun (som var i direktsändning innan röstningen startades i TV) fick vi en fråga från programledaren Annika Dopping.
“Vem anmälde er till denna tävling” alla andra svarade att de blivit anmälda av sina pojkvänner, mammor eller vänner. Men inte jag.
Jag berättade att jag hade anmält mig själv för att jag behövde en bil, eftersom jag och Henric just köpt vårt första hus, och jag ville så gärna åka till NY.
Annika skrattade gott åt mig och tyckte iallafall att jag var ärlig, haha.

Och jag vann. Det var en mysig dag när vårt sjungande Luciatåg fick möjligheten att inge lite hopp och kärlek. Ett hopp som jag själv fått ta del av.

Detta var bara en liten händelse ur mitt liv, där jag vill förmedla hopp till dig som tycker att denna tid är jobbig av olika orsaker. Du kan välja att göra något bra av denna tid, även om det inte blir som du tänkt.
Kanske kan du göra som jag – våga hoppas, tro och fortsätta att välja livet.
Du kan börja be om hjälp så att du kan bryta gamla mönster och ta dig ur just din situation.

Säg till om jag kan göra något?