Jag fortsätter där jag slutade i förra bloggen om anknytningsteorin.

”Överlevnadspersonen vs vardagspersonen” och hur man faktiskt kan få hjälp att laga det som blev fel från början. Det är så fantastiskt.

Överlevnadpersonen var den del av mig som jag utvecklade när jag blev utsatt för övergrepp under flera år. Vardagspersonen ”det normala trygga” fick aldrig chansen att utvecklas som den skulle. Överlevnadpersonen tog därför över även i livet efter att övergreppen slutat.

Det är som att hela livet blev en kamp, tävlan och strävan efter olika saker, ju mer jag sysselsatte mig med desto bättre kände jag mig. Och det gav mig beröm, pengar och energi för att orka leva.

Det är ganska vanligt att högpresterande personer förr eller senare tröttnar på sin framgång eller på de kickar de har sökt upp. Om framgången inte längre känns meningsfull så kan arbetet tappa den funktion överlevnadspersonen behövde för att hålla ”ångesten borta”

Det är därför som svåra upplevelser i barndomen även kan leda till ”framgång”.

Hur då? Ja det är som att den som är rädd en stark överlevnadsperson som är skadad också kan känna sig tvingad att söka upp en ”utmaning”, ”risker” istället för att undvika den. För andra kan det förstås innebära att den utsätter sig för riktiga risker och faror i droger, eller kriminalitet. Det kan såklart leda till självdestruktiva saker i deras liv.

Men här tar jag upp de som inte börjar med droger utan som gör en framgångsrik karriär därför att deras överlevandeperson mer eller mindre tvingar dem till det. I sin karriär tar de fler risker än andra därför att inom dem har de inte de spärrar som andra har.

Jag levde så. Jag kunde söka upp utmaningar i mitt jobb. Jag jagade framgångar på olika områden, jag vågade ta risker och jag extremtränade mm.

Andra kanske håller på med extremsporter, stuntjobb eller tar andra stora risker. Så jag tänker att det kanske inte är så stor det skillnad på affärsmannen som jobbar jämt, och som blivit traumatiserade i barndomen och uteliggaren som också blivit traumatiserad, som kanske på grund av droger och självdestruktivitet hamnat på gatan.

Hänger du med? Skillnaden kan vara så enkel att vi växt upp med olika förutsättningar och detta kan skilja om vi blir rika och framgångsrika eller hamnar på gatan men grundproblemet är det samma, att vi gick igenom svåra saker i vår barndom.

Det går bra att skjuta upp problemen tills det händer något livsavgörande, som att vi går in i väggen, blir sjuka, får barn eller liknande.

En person med desorganiserad anknytning kan ha svårt att klara av en katastrof och hanterar den som deras överlevandeperson är van att hantera svåra saker: själv stängde jag av alla mina känslor, på samma sätt som jag var van att göra efter övergreppen, när min man dog i cancer. Jag stängde av och gick vidare. Jag vet att jag satt i kyrkan på begravningen och undrade vad alla tänkte när jag inte kunde gråta. Jag vet att jag kände mig dum som inte kunde reagera på ”rätt” sätt. Jag fortsatta att reagera på det mesta som hände med att stänga av. Tills jag fick rätt hjälp.

Om du känner igen det här, så tänk på att det går att komma dit då överlevandepersonen och vardagspersonen kan samarbeta. Och man kan må bra. Vad gör man då?

Det börjar med att du behöver bli medveten om att du har det såhär. Och bli medveten om hur överlevandepersonen inom dig har fått dig att reagera på ett visst sätt.

För att bli av med det som överlevandepersonen vill ha, som kontroll och undvikande av ångesten, behöver vi hjälp av en trygg kunnig person, gärna en terapeut.

Terapeuten kan då vara en ställföreträdande vardagsperson och kan hjälpa din, eller min otrygga överlevnadsperson att våga samarbeta istället för att fly.