Igår hittade jag gamla anteckningar från den tiden för 8 år sedan då jag gick hos psykologen Jens. Det var när jag fick min andra utmattningsdepression och första hjärnstress, och då jag äntligen fick rätt hjälp efter alla år.

Sårbarhet, lathet och att inte prestera var fult för mig, det hade jag lärt mig hemma. Jag skulle alltid vara till lags och göra som jag blev tillsagd. Allt detta plus övergreppen gjorde att jag inte visste något annat sätt att leva på. Mitt liv var att hålla ut, och kroppen var alltid spänd och redo för ett nytt övergrepp. Så hur levde jag då? Hur höll jag mig borta från ångesten av barndomen?

Jo, jag undvek detta genom att aktivera mig, att alltid göra något. Jag hade svårt att göra en sak i taget och jag hade svårt att sitta ner och känna efter, för vad skulle hända då?
Jag trodde och hade hört att söka hjälp var något fult. Att jag då skulle vara dålig och ha demoner och det ville jag ju inte. Jag ville ju bara vara en duktig kristen flicka.

Jag visste inte att jag fick bestämma själv. Jag var uppfostrad att låta någon annan bestämma och tycka åt mig (tillagsinställning). Jag flyttade över bedömningen till någon annan istället för att bedöma själv, för jag trodde inte att jag var kapabel till det.
För att överleva så hade jag mina strategier. Att vara till lags (jag gjorde allt jag kunde för att känna mig älskad). Jag försökte vara en supermamma, och jag jobbade, städade, tränade och späkte mig på många områden (även om det inte syntes utanpå). Det var som att det var förbjudet för mig att må bra.

Jens hjälpte mig att förstå att jag visst hade en till chans i livet. När jag själv kände mig totalt misslyckad, då jag hade hoppat av mitt kall och lämnat mitt äktenskap vilket varit nästintill oförlåtligt för mig själv.

Jag kommer ihåg när Jens sa:

”Ok Lena, så du har ingen mer chans nu? Du är 37 år gammal och förbrukad för att du inte orkade hålla ut? Är det så?”

Långsamt fick han mig att förstå att jag hade en chans till. Att jag skulle våga acceptera läget. Våga känna att jag var ok ändå, att det var ok att vara arg, ledsen, känslig och känna sorg. Jag hade inga demoner. Bara stora sår sedan barndomen som ingen vågat plåstra om. Jens hjälpte och förklarade så att jag kunde ta mig genom alla mina olika känslor. Han förklarade vad kroppsminne är, och att det var därför jag varit så stel. För att min kropp fortfarande trodde att övergreppen kunde ske.

Han fick mig att vara snäll mot mig själv, att kunna slappna av och andas.
Han fick mig att vara självomhändertagande.

Han gav mig i läxa att:
• Vara en ”dålig” förälder. Det var ok att steka fiskpinnar.
• Inte städa på en vecka, och hjälp vad det var svårt!
• Inte träna varje dag. Det var en pärs.
• Träna på min personliga riktning. Vem är jag? Stå i affären och välja vad jag ville äta och inte vad någon annan ville eller borde. Wow, bara det var en ögonöppnare!
Jag fick också lära mig att stå ut med andras reaktioner när jag började sätta gränser.
• Inte bli stressad bara för att någon sur tant tyckte att jag var för långsam när jag la upp varorna på bandet.
• Stå ut med att be om hjälp mer.
• Förstå att jag aldrig mer skulle behöva ha kontakt med min pappa igen.
• Acceptera min sårbarhet.
• Att Jag inte behövde komma fram till svaret på allt, utan att jag ska våga vara i ovisshet  
• Vara ”icke värderande” (hjälp, jag som hade värderat så mycket, varit så svart o vit).

Ola har varit en förebild för ett lugnt beteende och han fick mig att känna tillit. Han fanns där tills jag inte behövde honom längre.

Varför skriver jag om detta nu då? Jo, dels för att påminna mig själv om allt fantastiskt som hänt men även för att uppmuntra den som inte tror att det går att må bra.

Jag är så tacksam