Nu förstår jag varför jag aldrig gillat sarkasm. Jag har inte vetat vad det betyder mer än att det alltid har gjort ont i mig när jag hör det.

Sarkasm, grekiskans sarkasmos = sliter sönder kött och används b.la. som härskarteknik, mest av personer födda på 60-talet.

Hjälp! Ja exakt, tänkte jag. Det känns verkligen som något slits bort i mig varje gång jag hör det. Åh vad det kan förstöra mycket. Jag vet flera kvinnor som avskytt detta i sina relationer och det har varit en av orsakerna till skilsmässa.

Jag och de andra tjejer/kvinnor som jag pratat med vill höra att ”vi är älskade”. Inte några nedvärderande kommentarer. Som sedan kallas för ”skämt”, när vi väl blir ledsna? Är det verkligen roligt?

Denna sarkasm är bara nedbrytande. Det finns inget bra med detta.
Sarkasm är så klart lättare att ta från någon utomstående, men inte från den man ska älska och känna tilltro till.

Eftersom jag själv inte kände mig älskad som liten så blev det inte bättre av pojkarnas beteende i skolan, då de retades, puttades, boxades och sa ”roliga” taskiga saker om mig. Fröken sa någon gång att det var pojkarnas sätt att visa att de gillade mig!!!!

Men det enda det gjorde med mig var att jag hela tiden kände behov av att visa mig stark och svara tillbaka.

Som tur var så träffade jag som 16-åring själv en snäll kille, som jag gifte mig med när jag var 20 år. Han var inte ironisk eller sarkastisk. Han kom från en familj där de aldrig skojade om andra eller talade illa om andra, som jag var van vid.

Han var så fin och hade inget behov av att hävda sig. Jag var mer stridig och på min vakt, för jag trodde att han snart skulle bli arg eller sarkastisk. Jag tänkte till och med att hans familj nog bara skärpte till sig när vi träffades. Jag hade aldrig varit i en sådan hel och fin familj.

Därför tog det ett långt tag innan jag lärde mig att slappna av och kunde ta in att han älskade mig. Han hade tålamod och de hjälpte mig. Han ville mig väl och han kunde utrycka det i ord och handling. Det fick mig att känna mig trygg med honom. Jag vågade älska.

Så sorgen var stor när han dog 28 år gammal, när jag var 25. Tryggheten var borta. Han var mitt allt. Min man, min bästa vän och tryggheten här på jorden.

Det blev dags att sköta mig själv igen. Mitt skydd mot mitt ”skadade tillitsbeteende” var borta.

Senare träffade jag en man med en annan personlighet. Han var längre, mörkare, tystare, charmig och talangfull men gillade sarkasm och ironi. Jag hade svårt för sarkasmen redan från början, men i hans omgivning hade de mer den stilen.

Och jag ville verkligen vara fri från mitt förflutna och inte vara den där tjejen med så mycket sår i bagaget, så jag hackade i mig sarkasmen även om de gjorde ont.

Jag vet att jag försökte säga ifrån både till honom och till andra. Men varför skulle någon lyssna på mig? jag kunde ju ändå inte sätta gränser på den tiden.

Åh, vad jag önskar att jag då visste vad jag vet idag om gränssättning.

Tänk om vi redan från början kunde lära våra barn (speciellt pojkar) att det inte är ok med sarkasm. Detta är nämligen en början på att det är lite ”OK” att förnedra. Vill vi lära dem det? Vad blir då fortsättningen av den attityden mot tjejer?

Tänk om det istället kunde vara häftigt att prata väl om och till varandra.

Hemma hos oss brukar jag säga till barnen när vi ska äta, för ofta har de redan hunnit reta varandra innan vi satt oss. Jag börjar med att säga något bra om var och en, något enkelt inte krångla till det.

Sedan får de fortsätta och säga en bra sak om sina syskon. Det kan sitta långt inne men till slut gör de det. Och stämningen är betydligt bättre vid matbordet efter det.

Jag kommer alltid att påminna mina killar om hur de ska behandla en tjej.