Jag har inte bloggat på två veckor, egentligen av rädsla för att skriva om det enda jag just nu vill skriva om. Om hur lycklig jag är och att det spritter i kroppen och att jag skulle kunna skrika ut från taken att jag känner mig så lycklig. Varför har jag känt sådan rädsla för det?

Jo, förmodligen för att det har varit så många ups and downs i mitt liv. Jag har överlevt så mycket och jag är så tacksam att jag fått komma ut ur den långa tunneln.

När jag började blogga för att uppmuntra andra att inte ge upp så var mitt liv bra. Jag hade inte bara överlevt och levde ett ”hyfsat bra” liv utan det har blivit bättre och bättre.

Att jag dessutom skulle få uppleva total lycka hade jag nog inte tro för, men nu har jag haft ett fantastiskt år av kärlek som slutade i en underbar förlovning och att min äldsta son har tagit studenten och har en plan och vision för sitt liv. Check på den; han klarar sig själv nu! Jag är så stolt över alla mina barn med tanke på vad som skulle kunnat hända som följd av allt vi gått igenom.

Mitt i all denna lycka känns det som att jag kan få lite dåligt samvete för alla er som inte fått uppleva riktig lycka ÄN. Jag vet själv att det kan vara svårt att glädjas med andra när man själv mår riktigt dåligt (även om jag alltid försökt att välja att vara glad för andras lycka).

Så istället för att bli deppig över det jag skriver så vill jag att du ska bli uppmuntrad istället och tänka: Kan Lena, så kan jag!

Ge inte upp, ta en dag i taget och be om hjälp om det behövs.

Lycklig och tacksam