Släkten är värst brukar man säga. Våra förväntningar på familjen och släkten är ofta väldigt höga. Vi kräver mycket av varandra och vi har väldigt lätt för att hitta fel istället för att se det som är bra!
En del har en släkt där allt verkar fungera bra (men även de har problem, det är bara på en annan nivå som jag brukar säga). Där kan det gälla ”småsaker” som blir väldigt stora, för även de som inte har några problem skaffar sig sådana.
Båda mina släktled på föräldrarnas sida är dysfunktionella. Det finns misshandel, mord, osämja, missbruk av alkohol/droger och maktmissbruk.
Dysfunktionella människor har svårt att umgås för att de oftast reagerar och beter sig som offer. Det gör att de lätt missförstår och triggar varandra, de tar åt sig lätt och hör oftast inte vad den andra säger på grund av det dysfunktionella.
Därför tror jag att det blir ännu svårare för dessa släktingar att umgås.
Den här typen av människor är min släkt, ”med undantag för några få som har det bra”.
Eftersom jag själv var ett offer och inte fick rätt hjälp så hade jag också ett dysfunktionellt beteende, och det var många år då jag hoppades, önskade och trodde att min familj/släkt kunde bli så där bra som ”andra familjer/släkt” som jag träffat.
Hoppet är en fantastisk drivkraft. I mitt fall höll det dock på att bli förödande eftersom jag inte visste något annat än att hålla fast vid hoppet, som om det skulle vara något magiskt. Att det skulle lösa sig bara jag höll ut ännu mer. Istället för att våga se, släppa, acceptera och våga ta riktig hjälp, vilket jag tack och lov gjorde till slut.
Jag bestämde mig och äntligen fick jag förmågan att först se till att min egen familj inte skulle bli dysfunktionell. Efter det bestämde jag mig för att ta upp kontakten med några släktingar som ville ses, för jag ville ju ha en släkt att umgås med. Idag är vi 5 härliga kusiner och en moster med som har träffats i 5 år. Vi har bestämt oss för att vända den negativa trenden i släkten till något positivt.
Det jag har lärt mig genom åren är att sluta slösa tid på släkt som det inte fungerar med. Våga bryt mönster och hitta de som vill och som det fungerar med. Livet är för kort för att gå runt och hoppas att andra ska förändras. Om det miraklet sker, då är det bara ett plus i kanten.
Min släkt är bäst.
Sara says
1 November 2016 at 12:04Jag har en släkt där de flesta i släkten hade “normala” familjer, utan vår egen. Alla i vår släkt trodde att vi hade en helt väl fungerande familj, men det var bara på ytan! På ytan var vår familj den där lyckade familjen, med båda föräldrar som avancerade inom politiken, och med det kom ekonomiska resurser, ett högt anseende, många förtroendeuppdrag etc. Men inåt, inom familjen levde vi i ett dysfunktionellt förhållande. Som vuxen har jag insett att vi hade en lite narcissistisk mamma… som saknade gränser mot oss som var barn. Vi levde med att vi bara var statister i hennes och pappas liv… En av oss blev alkoholiserad, en annan levde i ett misshandelsförhållande. Trots det älskade jag mina föräldrar. Jag tänker att de gjorde så gott de kunde. Och nu har jag slutat låtsas inför resten av släkten. Nu berättar jag för dem som orkar lyssna, hur vi egentligen hade det… De som håller sig till sanningen och är intresserade av den, lyssnar och tar in. De som hellre håller fast vid den där lyckade fasaden, vill inte ta in det vi berättar… när vi berättar… om hur vi egentligen hade det. Idag försöker jag göra som du, leva som en familj med sunda gränser! Tack för att du delar med dig här!
Sara
Lena says
1 November 2016 at 19:04Hej Sara,
Tack för att du delar med dig, va duktig du är som accepterat situationen. Allt gott till dig.
Lena