Studenten som jag aldrig fick uppleva
Jag var den av syskonen som inte fick spela instrument eller ta studenten.
Nej, roligt skulle man inte ha. I alla fall inte jag.
Jag minns att jag i nian skärpte till mig och pluggade så mycket jag orkade för att få tillräckligt bra betyg så att jag skulle kunna komma in på frisörutbildningen i Falun.
Pappa tyckte att skola och läxläsning var helt oväsentligt, så på toppen av alla övergrepp som jag var utsatt för så skulle jag hinna läsa läxor också, vilket jag gjorde i smyg hemma och på bussen till och från skolan. Jag kämpade på och lyckades höja mig till den nivån jag behövde för att kunna komma in på frisörgymnasiet. Jag kände mig glad och nästan lite stolt att jag lyckades.
Den lyckan blev inte långvarig. Pappa tog snabbt död på den glädjen på sitt sjuka sätt och förbjöd mig att gå på gymnasiet. Jag kommer ihåg att jag inte ens orkade bryta ihop. Jag ändrade bara fokus och lät mig återigen bli trampad på. Jag fick börja som lärling på en frisörsalong i Borlänge istället, där jag kunde få betalt under tiden. Att tjäna pengar var viktigt tyckte pappa och då kunde han också ha koll på mig eftersom han jobbade i närheten. Återigen sa jag till mina kompisar att jag inte ville gå på gymnasiet och hittade ännu en strategi för att orka. Jag hade blivit expert på att hitta överlevnadsstrategier.
Hur som helst så blev jag frisör (även om vägen blev avbruten med en flykt och en rättegång) och jag jobbade heltid med detta i 10 år tills jag bytte yrke. De komiska i allt var att min kille och blivande mans familj drev ett av de två företagen i Sverige som tillverkade och sålde studentmössor på den tiden.
Visst har jag klarat mig ändå. Jag har gått den ”hårda vägen” som en del gärna hånar och har åsikter om.
Ibland får vi tänka till att alla kanske inte fick möjligheten att gå den lätta vägen, även om det så fint heter att alla har samma rättigheter.
Jag var en fighter och en surviver så det har gott bra för mig ändå. Jag lärde mig att hitta andra lösningar.
Idag är jag så glad över att mina egna barn får chansen att göra det jag inte fick,
så jag var en stolt mamma häromdagen då ena sonen slutat 2:an på gymnasiet och den andre sonen slutat nian med fina lovord. Och han ska självklart också gå gymnasiet i höst.
Även om du haft det som jag så går det att ta sig fram ändå. Det positiva kan vara att vi ofta blir väldigt handlingskraftiga, och vi är inte rädda för att ta i.
Försök att hitta din väg och förvalta DITT pund, inte någon annans. Tack och lov går det att utbilda sig senare i livet. Det är så lätt att låta andra styra vad vi ska göra eller inte göra. Våga utgå i från där du är idag.
