Tacksamhet – ett hån eller helande

Att prata om tacksamhet kan vara väldigt provocerande om det används på fel sätt. Speciellt mot en person som mår riktigt dåligt.

Det kan vara väldigt lätt att slänga ur sig: ”Det är väl bara att vara tacksam, du har ju mat för dagen, det har inte barnen i Afrika”. Det är i sig rätt, men här kan vi tänka på att:

• du kan vara fysisk sjuk och utan mat men ändå känna och vara fysiskt älskad
• du kan ha mat och vara fysiskt frisk, men ändå må dåligt för att du inte känner dig fysiskt älskad.

Jag har lärt mig att känna tacksamhet. Jag förstod att tacksamhet var en av nycklarna till att må bättre, så jag tog reda på hur jag kunde bli mer tacksam på riktigt. Vägen dit har inte varit helt enkel, men det har lönat sig och de senaste 5 åren har jag varit genuint tacksam. Jag lärde mig att se guldkorn även i det svåra. Det fanns en tid då jag fick välja att vara tacksam; jag fick träna mig själv att se det jag hade istället för det jag inte hade.

Sedan blev allt naturligtvis mycket lättare när jag började älska mig själv och när jag fick känna mig älskad.

Tacksamhet är en av nycklarna att vi blir friskare. Det är bevisat i studier som har gjorts på personer som valt att uttrycka sin tacksamhet till någon kontra personer som inte gjorde det, och det visade att de som visade tacksamhet kände mer lycka än de andra.

Nu är det ju så att vissa människor är uppvuxna optimister, för de t ex har haft en bra och positiv familj. Självklart är det lättare för dem, men det går även som pessimist (som jag är uppvuxen) att jobba bort det negativa.

Vad gör då en positiv person?

• De uttrycker tacksamhet

• De ger av sin tid till någon annan

• De förlåter andra

• De ler – även när de inte känner för det – det ger effekt!

Jag vet att det kan kännas jobbigt och orättvist att behöva träna även på detta. Men tänk på att; ”ingen är kapabel till tacksamhet så som den som kommit ut ur mörkrets rike”.