forskningen visar att om du blir irriterad och orolig om du missar ett träningstillfälle? Tränar du trots att du har feber och värk?
Då är du troligen träningsberoende och riskerar att drabbas av depression, enligt en ny svensk undersökning.
I RISKZONEN. Att systematiskt använda träningen för att dämpa sin oro är ett tydligt tecken på att jag är träningsnarkoman.

JA Jag var ”träningsnarkoman”
Att träna bort min oro kunde kännas sååååå bra. Alla dessa tidiga timmar som jag sprang och lät kroppen jobba hårt, då kunde jag stänga av tankar och känslor. Få saker slog känslan av tillfredsställelse efter ett hårt träningspass. Jag kände att jag presterat något, varit duktig, att då var jag värd att äta. Och även om jag tack och lov aldrig behövde spy upp maten eller att jag inte helt slutade att äta, för mat har betytt mycket för mig och jag har alltid sett mat som något gott även när det var som värst hemma när jag var liten.

Så det sjuka blev också att ju mer vältränad jag blev, som när jag sprang Marathon i Tampa USA och när jag sprang halvmaran här hemma i Stockholm på bättre och bättre tider(1h 37min) så ställde jag bara ännu högre krav på mig själv.
Jag var sträng mot mig själv, jag tillät mig inte att äta något onyttigt, och även om jag nu var smalare än någonsin så blev fokus ännu mer fel. Men som tur var fick jag hjälp med detta och förstod att jag sprang ifrån min ångest och jobbig känslor. Som jag då inte visste hur jag skulle hantera.
Och jag minns när min psykolog sa. “Jaha Lena och hur kommer det att kännas när du går upp något kilo,och att du inte får träna lika hårt längre”

Först tänkte jag aldrig, jag har full kontroll på mig själv jag tänker inte tillåta mig att slappa till och gå upp i vikt, eller att träna mindre.
Men jag förstod att han hade rätt så jag tillät mig själv att ”slappa till”, ja du skulle säkert inte tycka att det var att slappa till. men för mig var det de.
Han utmanade och vägledde mig och vi tog itu med mina verkliga problem istället.
Och ju mer jag vågad möta och ta itu med det jobbig desto mer började jag “älska mig själv”, och jag förstod att en del av mitt träningsberoende berodde på att jag sökte bekräftelse att få höra att jag var ”duktig”, som om de skulle hjälpa mina verkliga problem.

Jag förstod att alltför hård träning utsatte min kropp för stora risker och kunde förvärra min depression. För mig som inte kunde vara utan träningen blev det till en början bra eftersom det är bra att träna, men sedan blev det en nedåtgående spiral, när jag tränade för hårt och för mycket.
Men ju sämre jag mådde av träningen desto mer tränade jag.

Den viktiga balansen mellan träning, vila och kost stördes hos mig som var träningsberoende. Idag förstår jag att om träningen ska ge resultat behöver min kropp vila och ladda om mellan passen. Musklerna måste återhämta sig. Och för att kunna göra det behöver de näring och vila.

Idag tänker jag att det är bättre att ha något kilo för mycket och ha bra kondition och vara ”GLAD” än jätte bra kondis och jätte smal och vara ”SUR”
Så ha glädje i din träning.

Problemet hos den som tränar alltför mycket är att de inte upplever det så själv. Jag insåg inte problemen när jag var i det, jag behövde få det förklarat för mig.

Nu skriver jag om just träning, men detta gäller ju alla typer av beroende
Så gör som jag våga ta itu med de grundläggande problemen hellre än att springa ifrån dem.

”Låt inte din bakgrund bestämma din framtid”
”Men den gör det så länge du tillåter den”