Tröttheten ger sig till känna.

Jag har ju varit i Kapstaden och haft semester en vecka så jag borde inte vara trött! Eller? Ändå har jag på kort tid tvättat 3 av min mans fina lammullströjor för varmt. Första var ok (en gång ingen gång), andra gången fick sonen en ”ny” tröja och jag bestämde mig för att det inte skulle hända igen. När det hände för tredje gången igår morse och dottern fick en ”ny tröja” då kände jag bara hur orken och glädjen åkte ur kroppen och tårarna brände innanför ögonlocken.

Jag som varit både glad och lycklig så länge och inte känt av denna trötthet, hade några timmar av att först slå på mig själv till att sedan acceptera och inse att tröttheten kan komma även om jag mått bra.

Det är klart att det finns större problem än det här lilla ”tröjproblemet”, men känslan av att jag tycker att jag har mina rutiner under kontroll och sen ändå märka att jag bara är för trött och att kropp och hjärna inte hänger med riktigt, den är inte kul.

Självklart förstår jag logiskt att många är trötta denna tid på året och att mitt föregående år varit fantastiskt med mycket kärlek, bröllop, flytt och jobb men det har även varit mer ansvar och stress då jag haft barnen på heltid vilket jag älskar, men till slut hann tröttheten ikapp.

Så varför berättar jag detta? Jo tanken är att vi som haft någon form av utmattning behöver vara snälla mot oss själva när det händer, istället för att börja slå på oss själva som jag hann göra. Hur kunde jag glömma? Är jag helt korkad? Jag borde ha förutsatt detta osv. Även om vi försöker planera att inte stressa och vi kan ha många bra verktyg (vilket jag har) för hur vi inte ska stressa och ändå kan vi plötsligt stå där igen och igen och igen…