Unga behöver inte fler likes, de behöver bli sedda och tränade för det här livet.

Jag möter många ungdomar idag utan hopp och mening med livet, även de som inte vuxit upp i dysfunktionella hem.

Ibland kan jag tycka att min dysfunktionella bakgrund i alla fall motiverade mig att vilja ha ett ”vanligt liv” som alla andra. Att det fanns ett mål. Jag vet bara hur lycklig och tacksam jag var när jag fick min första lägenhet i Kärrtorps höghus en meter från tunnelbanan.
Jag hade vuxit upp olycklig i ett stort niorumshus, men lyckan kom först när jag äntrade denna lilla etta. Min fristad.

Klart att jag också kände hopplöshet och hade självmordstankar, men viljan att leva var större.

Idag gör det mig så ledsen att se tonåringar som saknar mening med sina liv. En del har allt men klagar ändå mycket. De fokuserar mycket på vad de inte har och de har svårt att ta egna initiativ. De vill helst att någon annan ska göra allt det ”jobbiga” i deras liv (det är väl baksidan med dagens curlande).

Det som däremot gör mig glad är när jag möter tonåringar som kämpar för sitt liv, även om deras förutsättningar är så dåliga. Trots det så kämpar dem, de håller ut och de övervinner (de har inte tid att klaga på småsaker, för de har fullt sjå att överleva).
Stor del i detta är tack vare att jag kan få hjälpa dem att fokusera på sina styrkor istället för svagheter. Att de inte är offer och att de kommer att ha så mycket att ge till någon annan i framtiden. De ger dem mening och ett mål.

Det jag har förstått genom åren är att oavsett bakgrund så måste vi ha ett mål och en mening i vårt liv; något att leva för. Annars blir det lätt väldigt deppigt och problematiskt.
Vi behöver förstå att vi inte bara är här för oss själv och att allt inte cirkulerar runt oss. Meningen är att vi även ska finnas till för andra.
Det är en så bra medicin att göra något bra för någon även när man själv mår dåligt.
Du får payback direkt. Du lyfter blicken från dig själv en stund och det känns gott i hjärtat.

Ungdomar behöver bli sedda och få höra att de är älskade som de är, men sen behöver de också få vår hjälp att förstå att livet gör lite ont, att det är lite jobbigt ibland och att det inte behöver vara ett problem. Till exempel när små problem blir för stora så tror jag det är bra att visa vissa hur det egentligen ser ut i vår värld. Att vi även i vårt land har barnfattigdom med mera. De skulle behöva få se hur de barnen och ungdomarna har det och kanske hjälpa någon av dem.

Jag är så tacksam att de på mina barns skola åker till Polen på skolresa i nionde klass. De är där i tio dagar, och de har fått besöka Auschwitz, silvergruvorna och pojkhemmen. De har också fått hjälpa fattiga rent konkret, inte bara läst eller sett på youtube och det har varit fantastiskt att få se när de ha kommit hem ”förvandlade” och mer tacksamma till de liv de har.