Jag möter många unga med frågor angående livet och ångest. Det finns många olika slags självskadebeteenden som används som ångestdämpare. Jag träffar människor med trauman du inte ens vill höra om, för man vill inte tro att det är sant. Men det finns också de utan trauman, som kommer från bra familjer men som ändå bär på ångest av olika slag.

Jag har funderat mycket och haft många samtal med dessa unga vuxna och det jag hör mellan raderna är att de längtar efter någon mening och undrar varför de är till och vart de är på väg, även om de har lättare för att leva för dagen än vad vi äldre har.

Hade inte jag haft ett mål och en mening med mitt liv så hade jag själv aldrig orkat. Då hade jag gett upp. För min del valde jag livet och att inte låta smärtan vinna. Jag förstod att jag och vi alla har ett syfte. Till exempel att finnas till för andra och att vi alla har något att ge, även när vi har det jobbigt. Självklart ska vi var och en få den hjälp vi behöver för att må så bra som möjligt, men samtidigt är det bra om vi försöker att göra något för någon annan.

Ungdomar behöver tänka på att allt inte bara handlar om dem och vad de kan få ut av livet, sin utbildning, förhållande eller jobb. Bra utbildning och jobb är fantastiskt men det behöver finnas ett utflöde där de kan ge och finnas till för andra, och då menar jag inte bara kompisarna som de får något av. Utan att ge till andra utan att förvänta sig något tillbaka (jag blir så tacksam när jag ser att mina barn börjar få det tänket).

Jag fick nyligen frågan: Vad är framgång för dig?

För mig är framgång:
Att jag känner mig hel och älskad så att jag kan älska andra, och att jag inte låter andra styra mitt liv. Att jag har ett utflöde så att mitt liv inte blir som en stillastående ankdamm, utan en frisk sjö med både in- och utflöde.

Känslan av att ge eller hjälpa någon annan är livgivande. Tänk på att det går att göra detta även i jobbiga stunder.