Våga ta utmattning på allvar… Jag hörde en kommentar idag från en person “varför lär sig inte människor då att ta det på allvar när de går in i väggen och blir utmattade, utan de behöver hamna där två gånger för att ta det på allvar?………
………………ja det kände jag igen mig i, jag själv gick in i väggen första gången 1996 men då hette det “yuppisjuka” då blev jag sjukskriven en kort tid………. men ingen berättade eller verkade känna till att det var viktigt att ta reda på roten till varför jag gick in i väggen…………….Så mitt mål då var att komma tillbaka så fort som möjligt till jobbet. För att vara sjukskriven, eller att inte jobba tok hårt gick inte för mig……… för i mitt huvud ringde tankar som att…….”den som inte jobbar hårt ska inte äta”……”jag fick inte vila för då var jag slö”…..prestations tankarna och mitt konstant dåliga samvete, att inte duga som jag var…….talade högre än något annat…………..
……….så många år senare när jag blir utmattningsdepprimerad och fick hjärnstress år 2010.
Då min läkare sa att det var otroligt att jag orkat gå så länge i livet med min höga stressfaktor i kroppen…..…jag fick diagnosen extrem PTSD………och denna fantastiska läkare tog detta på allvar och lyckades visa mig att hon brydde sig genom att hon förmedlade bra kontakter som verkligen gav mig hjälp…………
Så den stora skillnaden mellan första och andra gången jag gick in i “väggen”, var att det andra gången fanns “kunskap” om att sjukskrivning inte räckte, utan de var villiga att hjälpa mig att ta itu med grundproblemet.
Så idag är jag så tacksam till livet och vet att det finns hjälp att få även om jag och du haft en traumatisk uppväxt eller upplevelse…………..
Ge inte upp……”låt inte din bakgrund “eller de som hänt” förstöra din framtid”
Lena says
23 August 2014 at 12:21Hej Lena! Tack för din spalt om detta. Har själv små dippar av olika anledningar i livet men 2008 var det nog. Kännde av det 2004 men fick ingen hjälp, ingen tog min trötthet på allvar, det “syns” ju inte. Hade otroligt ont och värk i kroppen så nacke och huvud och var super stressad. Fick flytta runt, bodde inne boende hos andra detta var ännu mer stressande och samtidigt tyckte arbetsförmedlingen att jag skulle börja arbetsträna, om jag skulle få några pengar att leva på. Får man göra så mot någon. Efter 5 flyttar på 4 år fick jag äntligen en liten läg på landet jag hade råd med, helt totalt slut. Bara skolbussar går här, men fortfarande måste jag arbetsträna. Pga att bussar inte passar, så får jag cyckla eller gå hem efter arbetsträninger och orkar inte jobba på 2-3 dagar och sen jobba en dag till ur trött igen och försäkringskassa fattar inte hur jag kan bli så trött, jobbar ju bara 4 tim, 2 dagar i veckan. Orkar inte längre!!! Finns ingen livskvalitet bara krav och fruktansvärd stress… Mvh Lena
Lena says
13 September 2014 at 14:53Tack för ditt inlägg. Hoppas att jag kan få fortsätta att uppmuntra dig att inte ge upp.
Kram Lena