Denna period av mörker från november tills nu har påverkat mig mer än vad jag trott att det skulle göra. Eftersom jag har så fina vänner i Åre så bestämde jag mig för att åka dit en kortis, bara för att få lite snö och miljöombyte. Det var ju så klart ingen sol där heller.
Men så härligt med snön som piggade upp. Vi valde längdskidor då solen uteblev. Det är fantastiskt bra träning, även om det är jobbigt när man inte är van.

När jag och Maria som vanligt var med om äventyr på fjället så slog tacksamheten mig när jag stod där iskall om händerna i en av bäckarna som vi var tvungna att ta oss över hi, hi.
Att jag har någonstans att sova, mat för dagen och att barnen är friska. Äventyret slutade tack och lov bra.

Det har forskats på att vi inte blir lyckliga av att vara duktiga (även om Luther blir nöjd) eller att solen lyser hela tiden som LA. Varför inte, kan man ju undra, speciellt dessa tre månader av mörker? Jo för de som bor i LA eller på andra soliga platser tar solen för givet då den lyser varje dag. Jag kommer själv ihåg de två åren vi bodde i Florida, då fanns det annat att bli olycklig över.

Vad är det då som gör oss lyckliga? Jag tror det är att kunna känna tacksamhet.
Tänk bara vad tacksamma vi blir när solen väl kommer i detta mörka land.

Att välja tacksamhet är så viktigt under dessa mörka månader, det har i alla fall hållit mig uppe. Att försöka göra något som bryter av vardagen som jag gjorde är också ett bra sätt. Och det kan man göra med mycket eller lite pengar. Tänk på att de som har råd med allt och lever som i en enda lång fest inte heller behöver vara lyckliga om de inte är tacksamma, vilket det är lätt att tro när man har lite.

Kom ihåg att tacksamhet är något vi väljer att tänka på. Det infinner sig inte automatiskt, som ni kanske märker.

Tacksamheten behöver vi träna upp för det är som en muskel. Först känner man inte alls för att vara tacksam men om vi väljer att vara tacksam för något litet varje dag, så kommer snart tacksamheten att infinna sig nästan helt naturligt.

Jag är så glad att vi hemma hos oss väljer att även prata högt om hur tacksamma vi är, vilket jag inte alls förstod vikten av för tio år sedan.