Ett enormt stort problem jag ofta stöter på är att vi har så svårt att be om hjälp. Det är som att det i sig är skamfyllt att inte klara av saker, att verka svag. Att inte må så bra som man vill framstå. Jag själv har vuxit upp med att allt gick ut på prestation.

Det är så många förhållanden, familjer och ensamstående som lider och krossas i onödan då de inte vill ha hjälp. De kan ofta klaga på systemet osv, men när de erbjuds hjälp då vill de inte ha hjälpen, för de vill ha det på ”sitt sätt”.

Själv gick jag i många år och trodde att det inte fanns hjälp och att det var något dåligt att inte klara sig själv. Framför allt ville jag inte att någon skulle tycka att jag var psykiskt svag. Men till slut tog det helt stopp, och ibland verkar det behöva gå så långt att vi når den totala botten innan vi vågar välja att be om hjälp.

Jag kommer ihåg att när jag väl sa ja till ”rätt hjälp” så sa min läkare att jag gjorde snabba framsteg, och jag undrade vad hon menade med det och vad det berodde på?
Hennes svar var:
– Lena, de flesta som kommer hit vill ha hjälp men på sitt eget sätt. Skillnaden var att du valde att göra som vi sa även om du inte heller till en början ville äta medicin i kombination med samtal, utan du trodde att du kunde träna och äta dig i form.

Hon hade så rätt, jag såg det som ett kopiöst nederlag att behöva medicinera, men jag hade ju också insett att alla år av mina egna metoder inte hade hjälpt tillräckligt. De var bra metoder som jag använde mig av som att träna, äta bra, jag hade min tro och jag gav inte upp, men det räckte tyvärr inte.

Låt oss alla bli bättre på att ta hjälp, våga vara ödmjuka och svaga. Ensam är inte stark. Kom ihåg att vi är föredömen för andra och för våra barn, om de ser att du är stolt, stark och vägrar ta hjälp med dina svagheter, hur tror du de kommer att bli?

Gör som jag våga ta hjälp tills du mår riktigt bra, sen kan du också ha kraft att hjälpa andra fullt ut och samtidigt må bra i din egen relation och familj.