Våga ta i det som är jobbigt,

Idag när jag föreläste för killarna (och även några få tjejer) så slog mig tanken hur mycket som ändå har hänt de senaste åren sedan jag började och även sedan ME Too drog igång.

För fem år sedan fick jag frågan från en rektor: ”men Lena tror du att detta problem finns i vår skola”?

Idag sex år senare har jag möjligheten att även få föreläsa för bara killar. Tanken att stå och föreläsa för killar i min egen sons ålder var lite skrämmande förut men är helt naturligt idag. De är så fina även om de till en början kan se så uttråkade ut. Sen när jag är klar så haglar frågorna in och de blir engagerade och det hela avslutas med att flera kommer fram till mig och tackar, vilket jag blir så rörd av. Inte för att jag behöver ett tack utan för att det faktiskt finns så fina unga killar som bryr sig mer än vi tror.

Så om det är något jag vill förespråka så är det att våga prata om jobbiga saker och problem.
Oavsett om problemen är stora eller små så går det att göra något åt det istället för att låtsas om som om vissa problem inte finns eller att tro att det blir bättre om man inte säger något.

Det där med att ”inte säga något för husfridens skull” har jag aldrig förstått. Eller ”vad ska folk tro om de får veta att vi har det problemet”, eller ”det man inte vet mår man inte dåligt av”. Det finns så många talesätt vi försöker skydda oss bakom för att vi ska slippa prata.

Tänk bara vad förödande ganska små problem kan vara i ett förhållande om man inte pratar om dem, de kan växa till berg och förstöra så mycket.

Jag är så tacksam att jag äntligen känner att i vårt hem där vågar vi prata om känslor och ta upp saker som vi tycker är jobbiga.