Våga tro att du är värd att ha det bra.

Under största delen av mitt liv har jag aldrig känt att jag förtjänar att ha det riktigt bra.
Då menar jag inte bara ekonomiskt utan även själsligt och att få känna trygghet och riktig lycka. När man växer upp i en väldigt dysfunktionell familj så blir känslan ofta den att vi slår ner på oss själva, och att plåga sig själv blir normalt i ens vardag. Att njuta går nästan inte alls, då kroppen hela tiden är beredd på strid (kroppsminne).

Jag blir så ledsen när jag idag ser tillbaka på hur mycket tid jag plågat mig själv kroppsligt, själsligt och mentalt. Jag vill inte att unga tjejer eller killar runt mig ska gå 30 år i onödan och inte vara nöjda med sig själva.

Jag satte en sjukt hög standard för hur jag skulle leva och prestera och detta gjorde att jag i alla år tvingades (jag tvingade mig själv alltså) att leva upp till den himla standarden också. Därför kunde jag nästan aldrig unna mig det lilla extra. Detta trots att jag alltid vetat att killar inte bryr sig så mycket om ett par kilo hit eller dit (förutom vissa undantag). Det var istället inför vissa av mina tjejkompisar och de är ju inte klokt när jag tänker efter.

Så snälla du som har problem med ät-, tränings-, eller prestationsstörningar; våga ta dig ur träsket så fort som möjligt så att detta slipper uppta så mycket tid och energi, som du istället borde ha till att må bra och njuta av livet. Sätt inte upp någon sjukt hög standard för dig det blir bara jobbigt i längden.

Det var ju många år som jag inte ens tyckte att jag hade problem och i min generation så är de få som erkänner det ens för sig själva. Jag tror att nästan alla vi tjejer/kvinnor har eller har haft något av dessa problem i våra liv.

Kolla gärna dig själv om du vågar. Hur mycket du tänker på ditt utseende, vikt, motion och vad du ska äta eller inte äta? Låter du bli att träffa vänner för att slippa äta? Ja visst är det sjukt men så kan det vara. Kom ihåg att det finns hjälp att få men du måste själv vilja ha hjälp.

Tänk om vi alla kunde bli bättre på att älska oss själva och att hjälpa andra. Och om vi kunde sluta jämföra oss med andra och att börja vara snälla mot oss själva och vår omgivning.

Jaha, ska vi bli soffpotatisar då och sluta med allt och bara göra allt vi känner för?
Naturligtvis inte, men vi behöver börja inse vad som verkligen är viktigt i livet och få en balans på motion, hälsa och mat.

Idag älskar jag mig själv och jag har lärt mig att våga njuta av det lilla extra, mycket tack vare min bättre hälft.