Varför är det svårt att ta emot hjälp?
Då tänker jag både på små och stora problem.
Är det fult, beror det på stolthet eller prestationsångest?
Får vi inte vara svaga eller ha psykiska problem?

De flesta tycker att det är självklart när andra tar hjälp, men inte att själv ta hjälp.
De som väl tagit hjälp och äter medicin svarar ofta. – Jag ska snart sluta med medicin!
Nu menar jag alltså inte de som äter för sköldkörtel, hjärta, diabetes eller cancer utan de som äter någon form av antidepressiv medicin. Visst är det märkligt att de ska känna sig konstiga eller svaga? Varför skulle de annars vilja sluta hela tiden?

Jag själv brottades länge med detta innan jag accepterade att det inte ska vara någon skillnad på kroppsliga eller psykiska mediciner. Kropp och psyke sitter ihop.
Tyvärr är det fortfarande 2020 prat om – Jaha käkar du lyckopiller, eller att vi tror att man blir en ”fruktkaka” vilket jag själv trodde tills jag var 38år.
Låt oss sluta värdera olika sjukdomar.

När min man Henric var sjuk i cancer så kom det många personer med blommor och hjälpte till, men när jag låg utmattad var det få. Jag hade tack och lov lärt mig detta av en väninna som själv legat utmattad väldigt länge, så jag blev inte besviken. Jag började istället tänka mycket på den stora skillnaden mellan fysiska och psykiska sjukdomar.

Det måste vara detta som ligger till grund för att det är så svårt att ta hjälp när man är svag rent känslo- eller beteendemässigt. För det är få som inte tar hjälp när de ser dåligt, bryter benet, får diabetes mm.

Om det inte var de minsta skamligt att ta hjälp av känslo- och beteendemässiga skäl så skulle det nog vara lättare att söka hjälp för t ex, dålig självbehärskning, kontroll och beteende mm.

Så om du har din identitet i att vara självständig, stolt och stark ända in i kaklet, tänk gärna om och våga vara svag. Tänk på att stolthet kommer att ge dig problem förr eller senare i ditt förhållande till andra människor.

Men jag vet också att det går att klara sig själv i många år. Att vara stark och köra på. Jag klarade det i 38 år tills kroppen sa ifrån för andra gången. Jag önskar att jag hade vågat ta hjälp innan.
Så här efteråt vet jag att jag var rädd för att ta hjälp, jag visste inte vad alla skulle tycka om mig och jag var tränad i att vara stark.

När jag väl tog hjälp av psykolog var jag en 38-årig trebarnsmamma. Han sa de förlösande orden till mig:
– Lena det är ok att må dåligt, låt mig hjälpa dig igenom. Dessa meningar fick mig att våga ta emot hjälpen och jag slutade försöka göra det på mitt sätt.
Det är svårt att bli bra om vi vill fortsätta att göra det på vårt sätt. Våga lita på de som kan.

Säg till om jag kan göra något för dig.