Det är många som vill lägga ut på FB, Instagram och andra sociala medier att de hjälper andra, men när det kommer till kritan vill de bara ta tag i problemet när det inte ger några konsekvenser för dem själva eller det sammanhang de är i.

Till exempel om det blir tal om att förövaren är någon de ”känner till” eller att de indirekt är beroende av personen, man eller kvinna. Någon i styrelsen. Någon på jobbet. Någon i släkten. Någon i familjen.

Tänk att det ofta är så, att det är lättare att skicka pengar till ”ett barn som ser ledsen ut på en bild” än att göra den fysiska insatsen.
Självklart är det bra att ge pengar, men jag tror ni fattar min poäng.

Jag vet att alla inte kan göra allt, men tänk om de flesta faktiskt gjorde något och valde att tro på dem som ber om hjälp. Även om vi råkar känna förövaren. Att våga gå utanför sin komfortzon.

Jag kände mig manad att skriva om detta idag då jag tyvärr stöter på det ganska ofta både på jobbet och privat, trots att man inte vill tro att det är så.

Jag läste i morse att ”ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för någon”
Wow! Mäktiga och starka ord.

Jag vill uppmuntra oss att göra mer denna ”alla hjärtans dag vecka”

Och till dig som är ett offer och känner igen dig i detta, ge inte upp. Det finns de som vill lyssna och hjälpa.

Jag vill.