”Förlåtelse är en gåva till oss”, sa Desmond och Mpho Tutu.

Vilken bra formulering. Men en gåva är inte alltid så lätt att förvalta om man inte vet hur och vad som menas med ”förlåtelse gåva”.

Jag valde tidigt att förlåta min förövare för det han gjorde mot mig.
Men då var det ett beslut från mig utifrån den kunskap jag hade då.
Förlåtelse var något av de första jag hörde om, när jag med hjälp lyckats fly från mitt helvete.

Jag fick höra att ”bitterhet är som röta i benen”. Min kamp mot friheten hade varit lång och mitt mål var ju att bli som alla andra och att få må bra. Så för mig var valet lätt att än en gång fatta ett beslut. Jag ville inte bli en sjuk eller bitter kvinna. Jag ville bli fri.
(Jag hade nog krupit en mil på knä, om det hade varit ett sätt att bli fri). Jag var van att göra det någon sa till mig. Jag var ju som en tränad soldat. Van att lyda order.

Så jag bad Gud att hjälpa mig att förlåta min förövare för det han gjort. Och jag ville verkligen kunna förlåta honom, för jag ville så gärna bli fri.

Även i fortsättningen av mitt liv så har jag vid ett flertal tillfällen varit tvungen att förlåta, om och om igen. När jag gång på gång blivit utnyttjad, på grund av att jag inte visste att/hur jag skulle sätta gränser. I dessa fall gällde det inte övergrepp, utan ekonomiska situationer där jag blev utnyttjad. Gång på gång. Och varje gång valde jag att förlåta som jag lärt mig. Men det knäppa var att utnyttjandet fortsatte på olika områden och åren gick. Jag hamnade i den ena situationen efter den andra. Som att jag aldrig lärde mig.

Till slut fick jag, en gång för alla, bra professionell hjälp. Där lärde jag mig att förstå och hantera de skador som min övergreppsbarndom hade orsakat. Och som möjliggjorde att jag idag kan sätta gränser. Idag kan jag välja att inte bli utnyttjad.

Med åren så har förlåtelse fått en större och djupare innebörd för mig. Jag har fått mer kunskap om hur jag skulle hantera denna ”gåva” och framförallt varför.

Idag ser jag fortfarande förlåtelse som det viktigaste verktyget, ”gåvan” för att inte bli bitter och en möjlighet att kunna hantera väldigt svåra situationer.

Att förlåta är inte att tycka att brottet som begicks är ok.
Att förlåta är inte att glömma. Men minnena kommer att göra mindre ont.
Att förlåta är något jag väljer att göra, även om det inte känns bra.
Jag väljer att lämna den personen med sina problem. Så att jag själv kan bearbeta det jag varit utsatt för. Jag kan acceptera att det hänt. Och när jag känner mig mer läkt så kommer även känslan av att jag också vill.

För ju mer hel jag är, desto mer känner jag också att jag har förlåtit. (KBT, beslutet först sedan kommer känslan). Men först går det inte att gå på enbart känslan, för då vill du helst kanske bara slå, skrika, känna avsky vilja hämnas osv den personen, vilket är en naturlig reaktion. Det är bra att bli arg på dem som sårat. Men vi ska inte gå över gränsen och göra något dumt.

Du kanske tänker, ja men om man ska förlåta så ska man väl inte anmäla en sådan person? Jo man ska alltid anmäla en person som begått ett brått. Vilka signaler sänder vi annars ut till våra barn.
Jag hade i alla fall en person i min närhet som valde att anmäla brottet. Vilket jag är så glad över. Hade inte hon gjort det, så hade kanske ingen gjort det.

Utan en anmälan skulle det förblivit en ”hemlighet”. Vår familjs hemlighet.

En ”hemlighet” som så många andra bär på, helt i onödan.