Att ha en i ”familjen” som inte vill leva.

Livet rullar på och vi har det bra hemma. Det har varit mycket uppdrag på jobbet vilket jag är tacksam för. Även om Jag tänkte mig en lite lugnare tid här framöver men ”livet det är nåt de” ”och det blir inte alltid som man tänkt sig” och saker händer.
Då gäller det att ha en ”reservtank för att inte bli för trött. Vilket jag inte riktigt hade.

Allt hände på några dagar utöver att min dotter numera bor heltid hos mig. Så det finns inte så mycket tid för återhämtning. Bara det har gjort att min vardag varit svårare att få ihop, med tanke på att jag inte vill att min utmattning ska göra sig påmind igen.

Det började med begravning. Sen direkt till akuten med en person. Natten blev turbulent. Mamma ringer tidigt nästa morgon lite förvirrad och mår jättedåligt och jag får ringa 112. Jag skulle samtidigt hålla i en utbildningsdag på jobbet. Och även under utbildningen fick vi ringa 112 till en annan person i min närhet. Det blev inte mycket sömn eller återhämtning.

Men det värsta var när jag förstår att min älskade mamma inte var sig lik längre och inte ville leva längre. Hon den enda person som jag har kvar ur min ursprungsfamilj i min närhet och som betyder så mycket för mig och mina barn. Och framförallt min dotter som inte länge kan gå dit och vara där på samma sätt som förut.

Jag förstår att du tänker ”men ska du verkligen berätta detta?” Jag gör detta för att det inte ska vara konstigare än om min mamma fått ett cancerbesked. Jag vet att vissa fortfarande tycker att psykisk ”ohälsa” är något vi inte ska prata högt om. Och jag vet att man får större hjälp och förståelse om det är något fysiskt.

Men känslan är tung när jag dag efter dag försöker få min älskade mamma att hitta livsglöden igen. Så jag känner mig trött och tänkte strunta i och skriva denna veckas blogginlägg men nu gör jag det, så att ni får veta när det är jobbigt också.

Men jag vill uppmuntra dig som har eller känner igen något av detta.
Jag vill säga att jag tänker på er och att vi kan stötta varandra.

Allt ordnar sig på något sätt det vet jag. För min tro bär mig. Det har den alltid gjort.

Var rädd om dem du har i din närhet