Innan vi fyller 3år så pratar vi i jag form, sedan smyger sig MAN formen in.

Om vi hade förstått styrkan i att tala i JAG form tidigare i vårt äktenskap, så är jag övertygad om att vi hade haft lite mindre problem.
För så länge jag och min man pratade i ”man” form så höll vi problemen på avstånd.
Vi visste helt enkelt inte bättre.

Jag kommer ihåg hur frustrerad jag blev när jag och min man hade känsliga diskussioner. När jag förklarade något som jag tyckte hade blivit fel, och jag fick svaret:
”Men MAN känner ju si och så. MAN är olika och det finns fler som har det jobbig osv.
Jag blev så provocerad av att alla andras känslor skulle dras med, istället för att jag fick höra vad han kände och tyckte. Och detta bidrog till att vi båda låste oss i våra positioner. Och det var som att vi inte hade en aning hur vi skulle ta oss ur dem.

Idag förstår jag att det jag längtade efter då, var att höra om hur han kände och upplevde. Men den förmågan och förståelsen fanns inte.
Jag kommer även ihåg att jag ofta hörde folk tala om: Ja men det är ditt/ert ansvar att ta tag i detta mm. Jag vet att jag funderade mycket på det där med ansvar. Vad betydde det egentligen?

Så när jag tillslut fick psykologhjälp ”när utmattningen kom” så fick jag äntligen dessa saker förklarat för mig.
Att sätta gränser och att ta ansvar. Äntligen förstod jag vad det var att ta ansvar ”jag som trott att ta ansvar var när det gällde att jobba, tjäna pengar, sköta om barn, hem, ge till de fattiga och hjälpa allt och alla”

Men jag hade inte förstått att det betyder att jag har rätt att ta ansvar för hur jag känner att det var ok att känna saker och att mitt ansvar är att våga berätta och förklara hur det är och inte hur det borde vara. Du kanske tycker detta är självklart.
Men för mig med min övergreppsbakgrund så hade jag aldrig lärt mig att ta ansvar för mina känslor, eftersom jag inte fick ha känslor. Dem lärde jag mig att stänga av för jag fick inte gråta, jag fick inte säga nej till min pappa. Så den förmågan hade tagits ifrån mig.
Därför förstod inte jag vad känslomässigt ansvar var och vad det var att sätta känslomässiga gränser. Och att ta ansvar.

Så det var fantastiskt när jag äntligen fick dessa saker förklarat för mig när jag gick till psykologen. ”när utmattningen kom”.
Han förklarade att det jag tycker och känner spelar stor roll. Och jag fick hjälp att våga sätta gränser. Då började nya känslor komma, jag började älska mig själv på riktigt.
Så tänk på att det finns många som inte vet vad känslomässigt ansvar betyder.
Förklara gärna.

Skillnaden är enorm nu när jag har lärt mig att sätta gränser och hur jag kan ta ansvar för hur jag upplever och känner istället för att blanda in andra i mina känslor.
Detta har även smittat av sig hemma så att min man också börjat prata i jag form när vi har en känslig diskussion.
Så idag använder vi oss av
”Jag känner så här när detta hände”
”jag upplevde detta osv”

Jag vet att dessa meningar sägs av en del par terapeuter, men att det inte alltid förklaras på djupet för de klienter som inte förstår. Dessa klienter förstår ofta inte på grund av att deras ”föräldrar” inte har kunnat förmedlat detta på grund av olika orsaker. Speciellt i dysfunktionella familjer.

Jag märker en stor skillnad när jag idag samtalar med en klient, om de kan prata i JAG eller MAN form. I början talas det alltid i MAN form. Jag försöker introducera Jag formen så fort som möjligt, och jag lovar framstegen är påtagliga. När de börjar ta ansvar för sina känslor och acceptera dem och att de istället berättar i JAG form.
.
Ta en dag och se hur mycket du själv pratar i Jag eller man form och lyssna gärna på hur ofta de pratar i man form i TV. Även när de ska berättar något från sina egna liv.
En politiker eller en talesman för en hel grupp med människor ska naturligtvis tala i man form.

Det tar ett tag att förändra från man till jag men ge inte upp.
Detta är även bra för våra barn

Trevlig midsommar