Vi har ännu ett fantastiskt vinterväder här i sthlm, idag fortsätter jag på förra veckans blogg och jag har bett Eva skriva om sin ensamhet och hur hon har bearbetat den. / Lena

Ensamhet är en känsla som jag har svårt att förstå. Fast jag vet att jag inte är ensam och jag har personer runt om mig så finns känslan av ensamhet inom mig ibland.

Jag har tänkt på känslan – ensamhet – den har kommit och kommer många gånger till mig. Jag har alltid funderat över varför jag får den känslan inom mig. Att jag kände av ensamheten i min barndom och upp i tonåren, det kan jag förstå eftersom jag har varit utsatt för övergrepp i många år och jag var mobbad i skolan.
Jag var ensam då men känslan av ensamhet har följt med mej hela mitt liv. Jag har min man sedan många år, vi har 2 vuxna barn, vänner har jag också men ändå känner jag av ensamheten lite då och då.

Alla människor har behov av ensamhet ibland. Att vara ensam kan vara väldigt återhämtande. Många upplever att man i ensamheten ges tid att reflektera och få spretiga tankar på plats. Andra uppger att de känner ro.
Men ensamhet kan också vara skrämmande och väcka känslor av övergivenhet, otrygghet och skapa ångest och nedstämdhet.

Ofrivillig ensamhet
Det som kanske ställer till det allra mest är den ofrivilliga ensamheten.

Emotionell ensamhet
Vissa kan vara omgivna av människor. Man har familj, vänner, många bekanta, men saknar de djupare kontakterna. Det kan bero på att man har svårt att vara öppen med sig själv och känner att man behöver hålla en fasad utåt. Att känna sig annorlunda, inte sedd eller inte förstådd kan skapa stor känsla av utanförskap. Inte sällan skapar det starka känslor av ensamhet.
Det finns få tillstånd som är så paralyserande som att leva med emotionell tomhet. Ett “vakuum” refererar vanligtvis till avsaknaden av något, men i psykologiska dimensioner betyder det lidande, obehag och stor sorg.
Smärta från en svår barndom och uppväxt, misslyckande eller till och med stress och ångest kan leda till detta tillstånd. Det är känslomässig missnöjdhet.

Överdriven rädsla för att vara ensam
En del personer gör allt för att inte vara ensamma. I ensamheten kommer kanske tankar eller känslor man inte vill tänka på. Det skapar ångest fastän man egentligen vet att man inte är övergiven. Man bokar upp för många aktiviteter med andra så ofta det går. Även då man egentligen skulle behöva en lugn kväll för återhämtning så väcker det så mycket obehag att man istället ger sig ut bland folk eller stannar i relationer som i värsta fall är destruktiva, för att tanken på att bli ensam känns värre.

Jag själv passar in på den emotionella ensamheten. Det beror nog på det som hände i min barndom, att jag inte hade någon att anförtro mig till. Jag blev aldrig sedd, och fick aldrig den bekräftelse jag behövde av mina föräldrar. Fortfarande efter ett långt liv sökte jag bekräftelsen, tillhörigheten och kärleken.
Jag kände att övergreppen kändes fel. Jag blev äcklad och kände mig smutsig både inombords och utanpå. Det hjälpte inte hur mycket jag duschade, jag mådde illa varje dag. Jag var inte omtyckt i skolan heller. Jag var ju så annorlunda och jag kan förstå idag att jag var ett utmärkt objekt att mobba. Jag var ensam både till och från skolan, jag hade ingen kompis. Det gick så långt att jag inte tyckte om mej själv.

Hur kan vi göra för att hantera det? Jo, vi kan försöka förstå vad som triggar och orsakar känslan.

Jag kan än idag (fast det snart är 3 år sedan som jag kom i kontakt med Lena) känna känslan inom mig när jag träffade henne. Känslan när Lena svarade mig och sa att jag både tror på dig och finns här för dig, den var så stor och skön att få höra. Att jag inte längre behöver känna mej ensam med mina inre känslor. Att jag äntligen hamnade rätt (jag har sökt hjälp förut hos olika instanser men inte fått rätt hjälp) Nu fick jag äntligen kontakt med en person som både förstår och som vet hur det känns att vara ensam.

Förut så trodde jag att jag kunde prata med mina vänner om ensamhetskänslan och det jag har varit med om, men det kändes inte som att de förstod. Efter samtalen med Lena har jag nu förstått att man behöver prata med personer som varit med om liknande saker.
Idag känns det lättare och jag kan ta känslan av ensamhet när den kommer inom mig.

Tack för allt / Eva.