Hej lilla Lena,

Jag har tänkt mycket på dig och undrar mycket om de saker jag vet i dag hade kunnat hjälpa dig.

Tuffa lilla Lena Zetterberg, efternamnet du kom att hata, det skulle förknippas med mycket smärta och övergrepp. Han som orsakade smärtan kallade sig själv Z.

Du var så glad när sommarlovet äntligen var över och du kunde få börja skolan igen. Det var en frizon du hade saknat under de tio veckor långa helvetet hemma i det stora huset, ensam med din pappa.

I skolan var du en tuff 13-årig tjej med svar på tal, du tyckte om att vara uppkäftig mot vissa lärare. I dag förstår jag att du hade det behovet eftersom du inte kunde säga emot eller vara uppkäftig hemma. För där var du bara en ägodel som kunde ägas och missbrukas och utnyttjas för att tillfredsställa den som ägde dig, din pappa.

Du hade lätt att få kompisar och killarna tyckte du var söt. Men du släppte ingen innanför ditt skal. Du var aldrig med på skoldanserna, du sa att du hellre ville vara med dina vänner i Borlänge. Sanningen var att du inte fick för pappa. Du hittade på saker och täckte upp, du gjorde allt för att ingen skulle se och förstå hur skitig och äcklig du egentligen var.

För det var ju det du trodde, eller hur? Ja, att du var skitig och äcklig. För ingen pratade ju om det som hände dig, ingen pratade om incest. Ingen talade om att din pappa inte fick göra det han gjorde.

Hur klarade du dig? Vad var det som drev dig att inte ta livet av dig som jag vet att du tänkte många gånger?

Jag vet också att du resonerade med dig själv om att ta död på din förövare, du smidde planer om hur du skulle göra? Jag förstår dig, du levde under hot om att det skulle hända din mamma något om du berättade om det som skedde. Din pappa hade sådan makt över dig, lilla Lena.

Lilla Lena, jag önskar att jag visste det jag vet i dag. Då skulle jag ha sagt att det du är utsatt för är fruktansvärt och att det inte är ditt fel. Jag hade velat hjälpa dig till polisen för att göra en anmälan, men tyvärr hade de kanske inte trott dig med tanke på att socialen inte gjorde någonting. De orkade inte ens söka upp dig och ställa frågan trots att din mamma gjorde flera orosanmälningar.

Men hade det varit i dag så hade du kunnat få hjälp. Det finns mer hjälp att få. Det är fler som skulle tro på dig.

Tänk om jag som nu föreläser om detta på skolorna hade kunnat få komma till skolan där du gick. Tänk om jag fått stå där på scenen i aulan och berättat min historia. Och förklarat vad incest är så att du hade förstått och vågat söka hjälp. Tänk, då hade kanske din smärta blivit lite mindre.

Men lilla Lena, du fick inte rätt hjälp. Förlåt att vi vuxna inte visste bättre.

I stället blev ditt helvete fem långa år, tills en vänlig själ hjälpte dig att fly. Du blev till slut trodd och din pappa blev dömd till tre års fängelse.

I dag är du en upprättad, glad och tacksam mamma till tre underbara barn. Lena 2.0 som jag brukar säga när jag föreläser om incest. I dag behöver du som är utsatt inte göra som lilla Lena. I dag kan du välja att berätta.

Jag föreläser bland annat på skolor där jag ”väljer” att se flera Lena, både pojkar och flickor. Dig lilla Lena kunde jag inte hjälpa, men nu kan jag hjälpa desto fler.

Lena Morin
Generalsekreterare nxtME