Tack Elaine för att du är så arg på förövarna, och även på de som tycker att det är jobbigt och pinsamt att vi pratar om det. För det som är jobbigt det är att barn blir utsatta och att vi inte gör något!
Att våga stå upp och bekräfta offret är väldigt läkande.
Det är väldigt lätt att säga att man står upp för något eller någon. Att vi tänker hjälpa våldtäktsoffer, att vi arbetar mot trafficking osv. Men hur är det egentligen när det händer någon i vår närhet? Väljer vi då att tro på den personen eller har vi redan en uppfattning om att det kan nog inte ha hänt dig, och speciellt inte av den personen för den känner jag!
Och om det inte finns bevis så har det ju inte hänt… Eller?
Är det så att vi väljer vilka vi tror på och inte? Har det att göra med hur vi ser ut och vem vi är? Kanske en klassfråga? Ja, kanske om offret är en person som vi inte har så stor ”nytta” av? Kanske vi har större ”nytta” av förövaren? Och helt ärligt, den här förövaren är väl mer trovärdig, eller?
Det är inte många som skulle erkänna att de tänker så, men jag hör faktiskt dessa kommentarer ibland. Nu är jag luttrad och tyvärr blir jag inte förvånad längre. Men förr högg det till i mitt eget bröst och jag tänkte att då är det väl många som inte trott på mig heller.
Jag inser mer och mer hur svårt dessa offer har det. De gånger det inte finns fysiska bevis.
Jag kommer ihåg den fantastiska känslan första gången någon blev arg för min skull, och ville slå ner min förövare. Då var jag 26 år. Några hade naturligtvis trott mig innan, men ingen pratade högt om det. Så känslan av att någon blev arg var så sjukt befriande.
Så snälla välj att tro på personen som äntligen vågar berätta.
Och till alla er som vågar se, TACK.
Linda says
2 September 2016 at 15:59Så härligt att se dig och Elaine tillsammans!
Det har hänt massor för mig inuti sen du och Elaine (var för sig) var med på TV4 Nyhetsmorgon i våras. Har fått tillbaka så mycket styrka. Följer sen dess era bloggar och växer av den röst ni är för alla utsatta. Särskilt det du tar upp nu, hur det ser ut för många av oss när vi klarat av att berätta vad vi utsatts för. Att inte bli trodd har för mig blivit ett ytterligare trauma och komplicerar min läkningsprocess.
Ur den kraft som du och Elaine gett mig har jag sen början av sommaren engagerat mig i en stödförening. Där jag får stöd av andra och där mina erfarenheter också gör skillnad för barn som just nu är utsatta. För jag är med och stöttar föräldrar till dessa barn i deras process för att få rätt hjälp av samhället efter att barnet berättat.
Så tack för att du gör denna blogg, tillsammans blir vi starkare!!