Jag och en skribent var i Dalarna häromdagen och “rekade” de platser och ställen där hela min övergrepps tid utspelades sig.
Vi började med att besöka Västra skolan i Falun där jag gick högstadiet. Det var på den tiden de hemska övergreppen började.
Men att besöka skolan var ändå något positivt för mig, för mig var skolan en frizon där jag kunde vara en annan person än hemma.

Vi åkte vidare till “huset”, där jag inte varit på över 20år. Något spänd var jag allt när vi svängde in på den sista lilla grusvägen som ledde fram till “Huset.”
Till vår förvåning, känslan av att det var “förberett” så “råkade” det vara en snäll dam som var på besök, medan husägarna var på jobbet. Och hon lät oss komma in, vilket betydde mycket för oss.

– Wow det var sig verkligen likt, jag ville ju inte berätta de tragiska sakerna som hänt i detta hus för den trevliga damen, utan vi pratade mest om husets och gårdens utseende och vad som hade förändrats.

För mig var det en oerhörd känsla att jag kunde gå in i varje rum, för mig var allt sig likt även om några nya tapeter hade åkt upp. Och känslan var att jag lugnt kunde konstatera de som hänt “och förklara tyst för skribenten, de hon ville veta”.
Utan att få obehagskänslor, mer ett konstaterande av att jag verkligen hade fått hjälp med att bearbeta det hemska.
Det var verkligen ett kvitto för mig själv att jag idag mår bra.

Vi besökte även hårsalongen som jag flydde ifrån, och graven där min första fantastiska man är begravd.
Och vi besökta hans mamma och hade ett fint samtal runt Henrics Liv där vi båda mindes honom med glädje.

Ja varför berättar jag allt detta? jo för att min förväntan detta år 2015 ska bli ett år då alla som lever under svåra omständigheter och känner att de är fast med sina egna problem och känner hopplösheten i att ingen fattar? och att vem ska de prata med? och finns det någon väg ut?

Jag vet att det tyvärr än idag är som på min tid, då ingen ville se och ser de så väljer de att inte fråga.
Men detta ska förändras hoppas jag det är det jag jobbar för.

Så min förväntan detta år 2015 är att: du som blir eller har varit utsatt och inte vågar berätta, snälla våga berätta för mig? eller någon du har förtroende för. Tro inte att allt är kört, för det är en lögn.
Jag vet att det finns en lösning även om du känner att det är kört.

Och till dig som misstänker något om någon. Snälla våga välj att ställa frågan, du kan göra deras smärta lite lättare. Även om det är lite obehagligt för dig.

Jag vet att mina sår hade blivit lite mindre djupa om jag fått frågan.

“The stronghold of abuse is silence” Därför väljer jag att TALA

Hoppas att vi alla jobbar mot våra förväntningar detta år, då kommer de att bli så, ett steg i taget.