Har nyss klivit på tåget från Töreboda. Efter att ha föreläst i 2 dagar för 200 kvinnor o män inom familjecentralen, BVC, MVC, LSS, öppen förskola och förskole personal.
Det var så fina människor, som ville lyssna och lära sig mer. Det är så fantastiskt att få känna att vi blir fler och fler som vågar se den utsatta. Så jag blev väldigt glad när jag fick detta mail av en kvinna som var med på 1a dagens föreläsning. Detta gör att jag orkar hålla på.

Hej! 
Jag är barnmorska och jobbar på barnmorskemottagningarna i Mariestad, Töreboda och Gullspång och ingår även i familjecentralerna i dessa orter. 

Idag så var jag åhörare på Lenas föreläsning i Töreboda angående sexuella övergrepp där förövaren är vårdnadshavare eller annan nära anhörig. 

Det var en mycket bra föreläsning som gav en stor insikt och förståelse för barn som utsätts för detta; hur det påverkar barnets vardag, barnets ambivalenta relation till förövaren (vilket ledde till tårar), barnets önskan om att bli hörd kontra barnets rädsla för vad som händer med familjen om barnet faktiskt blir hörd, mm…

När jag kom hem i eftermiddags så var jag så upprörd; jag träffade min 13-åriga son och bubblade över, var tvungen att berätta om “Simon…(ett barn som Lena berättade om”

Min 13-åring är en “typisk” tonåring; han svarar knappt på tilltal, är väldigt lättkränkt, är egocentrerad och uttrycker missnöje, oavsett vad jag eller min man gör. 

MEN han tyckte väldigt synd om “Simon”. 

Min 15-åriga dotter kom hem någon halvtimma senare, och jag berättade om vad jag upplevt under dagen. Jag refererade till statistik (om en klass består av 30 personer så har minst en blivit utsatt för sexuella övergrepp, kanske upp till tre per klass…) 

Nu så tänker jag; att varför ser vi inte??
Jag la upp detta på min FB sida:

”Idag så har jag och några av mina kollegor varit på en jätteintressant och lärorik nätverksträff för alla familjecentraler i gamla Skaraborg.
Huvudämnet var sexuella övergrepp mot barn, där förövaren är en vårdnadshavare eller annan nära anhörig.
Tidvis så fick jag blinka bort tårarna, och jag fick lära mig att detta är något som vi måste våga prata om, att det faktiskt förekommer”

Och efter tre timmar så har jag TRE “gilla” markeringar… hur blir det så? 

Hade jag lagt ut ett foto på min son som cyklar, min dotter som är söt, så hade jag fått många fler gilla – markeringar…

Tack för mig!