Ja då var det 2015, ett nytt år och ett nytt kapitel. Ja tror det är bra för oss att kunna få känna att vi kan vända blad. Och då menar jag inte att förtränga och glömma det som varit svårt eller låtsas som att sådant inte existerar.

Nej jag menar snarare att vi får möjligheten att kanske se saker på ett annat sätt, kanske kan jag “byta berg” och se på mina “problem” eller “framgångar” från ett annat berg, från em annan synvinkel. “oftast behöver vi hjälp där, ja du hörde rätt att “be om hjälp” jag vet att det är svårt! “för vi borde ju kunna lösa detta själva? vi är ju vuxna? jag som är så och så” osv.

Ja jag har blivit än mer förvissad om vikten av att be om “hjälp” och att det är “sanningen” som sätter oss fria.
Jag vet att du kanske tycker att, ja men är det inte bättre att inte säga allt, att istället hålla det inom gruppen, familjen???? nej även om sanningen gör ont så är det de bästa, att våga vara helt sann mot sig själv.

Innan året tog slut hände något fruktansvärt, en mamma i min egen ålder som inte orkade längre utan avslutade sitt liv.
Hon var i ett sammanhang där jag kan ana att det var jobbigt att säga som det verkligen VAR. Ja att det kanske inte var helt ok att tänka eller känna vad som helst.
Och att kanske till sist inte orka med sina egna värderingar som hon fått i sammanhanget och tillslut inte orka längre, när sak på sak belastar ryggsäcken och bördan blev för tung.

Ja det är min egen tolkning av händelsen då jag själv varit i ett sammanhang där det fanns väldigt lite utrymme att bearbeta det som verkligen var jobbig. Och att jag tillslut kände mig bakbunden av mina egna tankar och åsikter och att det kändes som att det inte fanns någon väg ut.
Men jag är så tacksam att något drev mig att till sist våga skita i allt vad alla andra tyckte och även det jag själv tyckte och jag sökte hjälp utifrån, från någon som inte kände mig eller mitt sammanhang”

Tänk om det var så att mamman hade vågat leva vidare om hon vågat prata om det allra jobbigaste, utan att känna sig “dålig” eller känna “skam” och “skuld”??????
Och det står många i sammanhanget och undrar vad som hände egentligen? Jag har haft samtal med några av dem och många frågetecken finns? och jag hoppas verkligen att sammanhanget vågar berätta vad de vet om varför? istället för att låta bli.

Ja vad är det jag egentligen vill säga? jo att jag är så trött på att vi oftast inte våga säga som det “ÄR”
och att vi inte tror att det finns hjälp, men det finns det.

Så jag vill uppmuntra oss alla detta år att “våga be om hjälp”
Vi behöver varandra.