Jag är uppvuxen med jobb och träning det var viktigt, tyckte pappa. Jag åkte mitt första 10km långa längdskidtävling “Grycksbo loppet” när jag var 6 år. Inte för att jag ville utan för att jag alltid gjorde som pappa sa.

Mamma och pappa och mina två äldre syskon skulle åka de längre skidloppet. Mamma grät och ville hindra pappa från att tvinga mig att åka detta långa lopp själv men pappa fick alltid sin vilja igenom.

Så jag åkte jag kämpade mig fram och minns att jag inte stannade på vätskekontrollen vid halva vägen. Jag hade ju inte tid. Jag var orolig att jag skulle åka för sakta och att pappa skulle bli arg.

Jag klarade mig i mål och fick ett grönt diplom med guldkant. En liten bekräftelse efter hårt arbete, jag satt i baksätet och kände mig lite stolt över det fina diplomet jag fått trotts att det som vanligt var bråk mellan mina föräldrar mamma grät och jag tänkte på annat.

Och så fortsatte det, jag fortsatte att träna tills jag var 16 år och fick hjälp att fly hemifrån. När jag kom till Stockholm så tränade ingen i min omgivning, så jag höll uppe några år med all träning förutom att jag red. Ända tills jag märkte att jag började gå upp i vikt när jag var 23 år, det var föräta gången jag reflekterade över det vi hade varit i Frankrike och åkt slalom. Då började jag springa och tänk att jag valde löpning trots att jag hatade det när jag var liten. Jag som hatade när pappa tvingade ut mig i spåren. Jag fick nämligen inte spela i en lagsport det var för roligt och livet de var inte roligt sa alltid pappa.

Men likväl så började jag springa vilket också var jätte bra. Det var väldigt bra mentalt att löp träna för mig speciellt när min man blev sjuk i cancer ett år senare. Läkaren bekräftade detta när min man dog och jag fortsatte att springa.

Åren gick och löpningen blev mer och mer intensiv jag sprang ifrån många problem jag sprang och sprang och förstod inte att jag egentligen sökte bekräftelse och att det var mina problem jag sprang ifrån.

Jag minns när vi bodde i Tampa 2006 och jag sprang marathon i Tampa Bay. Jag hade tränat många tidiga timmar gått upp kl 04:30 för att hinna hem och väcka familjen kl 07:00. Jag hade många mil i benen innan loppet.

När jag hade sprungit 37,7 km så minns jag att jag tänkte, tänk om någon hade stått och hejat på mig så mycket det hade betytt för mig, men ingen jag kände stod där. Så för att jag skulle orka i mål så fokuserade jag och tänkte på, att någon kommer någon gång att säga “Va duktig du var som sprang ett marathon”. Å vad jag längtade efter den bekräftelsen.

Jag fortsatte att träna hårt, vi flyttade hem till Sverige där jag födde vårt tredje barn och träningen fortsatte. Jag mådde sämre och sämre och flera problemen hade hopat sig i mitt liv och min lösning var att springa.

Jag kunde springa mitt i natten när det var som värst, när jag hade svårt att sova. Jag gick då på en väldigt hög stressnivå. Jag var smalare än någonsin och åt bara nyttig mat, det hade jag full kontroll på.

Tills jag en dag kände att nu är jag helt slut. Så jag gick till vårdcentralen och sa att jag nog hade järnbrist, och lågt blodtryck för det har vi i släkten.

Men den kvinnliga läkaren svarade:
– Nej Lena du är utmattnings deprimerad och har hjärnstress.
– Det har inte jag tid med svarade jag och gick hem.

Tankarna snurrade och jag gick hem vägrade känna efter.

Två veckor efter läkarbesöket gick jag tillbaka jag förstod någonstans att hon haft rätt.
Jag tog mod till mig och ställde frågan.

– Hej vad var det du sa jag hade för problem?

Jag fick då förståelse och bra hjälp, jag fick gå till en KBT terapeut som hjälpte mig att förstå att jag behövde hjälp. Och därefter fick jag en bra psykolog som hjälpte mig att våga ta itu med mina barndomstrauman och att våga stanna upp och ta itu med mina känslor istället för att springa ifrån dem som jag gjort i så många år.

Jag återkommer om hur jag ändrat mitt sätt att träna idag.